Titel: Man tänker sitt

Regi: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel

År: 2009

IMDb | Filmtipset

På senare tid har det kommit några svenska filmer som har stuckit ut. Det är filmer, som t ex Farväl Falkenberg och möjligen Ping-pongkingen, som liksom inte har nån "vanlig" rätlinjig handling utan det handlar mer om stämningar. Man tänker sitt är en film av Fredrik Wenzel (som fotade Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, som handlar om ett antal personer i ett villaområde i Falkenberg som alla vill bort till nåt bättre. I alla fall trivs de inte riktigt i svensson-tillvaron i mellanmjölkens land och de tar sin tillflykt till Skogen och Vattnet.

Man tänker sitt är egensinnig men tyvärr något av en skuffelse. Men först ut så att jag har det sagt med en gång: fotot är fantastiskt! Så, tillbaks till varför jag inte riktigt gillade filmen. Först är det den unga pojken i "huvudrollen". Hans röst är fantastiskt jobbig. Det funkar helt enkelt inte att låta honom agera berättarröst samt droppa filosofiska citat. Musiken — sakral körsång — av Erik Enocksson var jobbig. I Farväl Falkenberg var musiken underbar (också då med Enocksson som kompositör). Filmen som helhet var även för odynamisk. Det var liksom ett enda känsloläge (en sorts desperat livsångest) från ruta ett till sista rutan.

Det fanns dock några scener som jag gillade skarpt: 1. Vid en sorts gårdsfest sprutar en pappa sin son dyblöt med en trädgårdsslang och brottar sen ner honom, till synes utan anledning och till synes utan reaktion från sonen; 2. När en man badar med sitt lilla barn som en sorts Näcken, fantastiskt vackra bilder och, just här, bra musik. Men trots vackra bilder, ett intressant tema och bitvis briljanta scener så blir det för mycket upprepningar, och samma samma. Jag vill ändå säga att det är bättre att misslyckas när man gör nåt eget än genom att göra trök-Beck för femtielfte gången även om slutresultatet kanske är ungefär lika tråkigt.

2+/5