IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset | Movies - Noir

IMDb | Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset

Berätta inte för någon som den heter på svenska såg jag på Franska Filmfestivalen på biografen Sture i Stockholm för fyra år sen. Jag tyckte det kunde passa med en fransk film en dag som denna.

Filmen handlar om barnläkaren Alex Beck (François Cluzet) vars fru för åtta år sen föll offer för en seriemördare. Alex har inte gått vidare helt i livet efter sin frus död. Han lever ganska isolerad med få vänner, förutom en hund, sina svärföräldrar, sin syster och hennes fru Hélène (Kristin Scott Thomas). När två begravda lik hittas i samma område som Alex fru hittades samtidigt som han själv får mystiska e-brev börjar han undra vad som egentligen hände den där natten för åtta år sen.

Jag kom tänka på två saker när jag såg filmen. Den första är att det alltid är kul att gå på festival/special-visningar av olika slag. Det finns oftast en förväntansfull, koncentrerad stämning i salongen och dessutom slipper man irriterande moment i form av fjortisgäng som tävlar i att störa mest (gnällig, jag?). Den andra saken är att det är ännu roligare att gå på festivalvisningar och samtidigt bli överraskad av filmen man ser. Och på nåt sätt hänger dessa två saker ihop: om miljön är bra blir filmupplevelsen bättre.



Efter den parentesen konstaterar jag att Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig. Bland det första jag tänkte på var fotot, som liksom flöt fram och samtidigt drog fram filmen och handlingen. Färgerna, ljuset, bilderna, ja, riktigt bra. Klippningen är drömsk och svepande poetisk när det passar, men rapp och hetsig när det passar. Det andra som stack ut var ljudbilden. Framförallt riktigt bra originalmusik men även någorlunda bra användning av andra låtar. Ibland lite övertydligt dock som när låttexten går typ "sometimes I drink too much" när Alex dränker sina sorger med sprit. Men överlag bra och stämningsfullt.

Filmen har egentligen inga döda punkter (förutom mot slutet, tyvärr). I början när det hela ska byggas upp imponerar foto, stämning och skådisar och sen när själva thrillern drar igång blir det spännande, mystiskt och ibland en del humor (bl a när Alex träffar gangsterkompisen Bruno). Bäst var nog en jaktsekvens till fots genom Paris som var bra klippt och höll en på kanten av biosätet. Tyvärr höll slutdelen av filmen på att förstöra upplevelsen. Man drar ut på handlingen lite för länge när allt ska förklaras långrandigt och spänningen försvinner. Men på nåt sätt lyckas man ändå sy ihop det genom några extra vändningar och filmen går i mål med en svag fyra i betyg. Rekommenderas!

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot. Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Kan man komma längre ifrån Sonny Crockett än så här?

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde "efter katastrofen"-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner "down under" i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

IMDb | Filmtipset

The Next Three Days är en helt lagomt perfekt thriller med Russell Crowe i en sån där roll som Harrison Ford gjorde för tjugo år sen. Dvs en vanlig man i en ovanligt jobbig och spännande situation. Det är välgjort och mot slutet nervpirrande. Hela tiden planteras små saker som förr eller senare dyker upp och får betydelse. Man ska tänka: aha, det var därför han klippte hål i det där stängslet eller aha, just det hon hade ju diabetes. Och jag sväljer det. För mig gick den här filmen förbi mig, liksom under radarn, när det gällde att se den på bio. Jag minns inte ens att den hade premiär.

Jag gillar att Crowes rollfigur har många problem, att han kämpar med sig själv. Filmen är inte riktigt som andra thrillers av samma typ. Här tar saker tar ibland en annan utveckling än den man tror. Saker går fel. Mycket hinner hända. Mot slutet får vi en klassiskt polisjakt och de vanliga vändningarna, en del såg jag komma redan när de planterades. Men, men, jag gillade det ändå. Det är som när man åker berg-och-dal-bana. Man vet vad som väntar men ändå känner man det i magen och gillar det.