Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet
av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen
blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia.
Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.
Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men
även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så
sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk
50-talsversion av franska Pingvinresan.
Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker
inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen.
Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.
I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar.
Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av
rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida
version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna
därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu
överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men
ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens
höns.
Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar
människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a
när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner,
först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att
det är mat till deras adopterade utter.
Trots att man kanske inte antropomorfiserar djuren så mycket i den här hade jag ändå svårt för den, såg den nog alldeles för anakronistiskt. Hatade repliker typ "Men i skogen är sorgen kort...". För tillrättalagd tycker jag... Fast som biolog har man kanske orimliga krav ;)
SvaraRaderaVad menar du med att du såg den anakronistiskt? Att du själv tog den ur sitt sammanhang, dvs 50-talets Sverige. Eller att man tog djuren i filmen och satte in dem i mänskliga sammanhang och blandade in mänskliga känslor, typ din replik som var nån slags poesi? Eller kanske båda?
SvaraRaderaFast det kändes inte så tillrättalagt att spränga rävlyan, kan jag tycka. ;-)