IMDb | Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot. Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

IMDb | Filmtipset

On the Beach är en lite annorlunda film som utspelas efter katastrofen i Australien. Jordens sista liv finns här men ett radioaktivt moln är på väg och deras dagar är räknade. En jobbig situation som de flesta har svårt att hantera. Man dricker, man försöker glömma bort vad som komma skall, man hoppas att nåt ska förändras. En nödsignal från USA får folk att tro att det kanske finns liv där. En ubåt med Gregory Peck som kapten åker dit för att undersöka.

Bitvis har man fått till en bra och något udda undergångsstämning. I Australien börjar olja och bensin ta slut. Folk cyklar, rider eller tar sig fram med häst och vagn. En känsla av att nåt är fel infinner sig och eftersom det där molnet är på väg så är det nåt som är fruktansvärt fel. Trots detta så förekommer det en del roliga scener på den lokala vin-klubben där man ondgör sig över att man inte hinner dricka upp allt fint lagrat vin. I Kalifornien dit ubåten så småningom kommer visar man upp ett snyggt och öde San Francisco.

Det är en film som är klart kritisk mot kärnvapen men främst är det ett drama om människor som försöker hitta en mening med livet, det blir ju så mycket mer uttalat när man vet att man har en begränsad tid. Peck kanske är aningen stel. Ava Gardner är bra som en kvinna som dricker för mycket. Det var även kul att se Fred Astaire i en bra och allvarlig roll. (Astaire dyker förresten upp igen om ett tag på bloggen när jag recenserar katastrofrullen The Towering Inferno aka Skyskrapan brinner.)

Metropia är en (svensk) film med en bra idé. Den är snyggt gjord rent bild- och ljudmässigt. Ändå saknas nåt. Jag tror det som saknas är en historia som är berättad på ett engagerande sätt. Jag blir inte engagerad, helt enkelt. Historien och temat påminner ganska mycket om Terry Gilliams mästerverk Brazil. Globala storföretag strävar efter att kontrollera människors tankar. Telefonförsäljaren Roger (röstspelad av Vincent Gallo av alla) börjar höra röster när han åker tunnelbana och tror att han börjar bli galen. Var kommer rösterna ifrån? Nja, som sagt, jag blir inte engagerad. Ett problem tror jag är att figurernas ansikten inte är speciellt uttrycksfulla. De har samma tomma läge hela tiden. Detta gör att figurerna blir väldigt bleka, trots att det är snyggt. Nånstans överväger ändå det positiva. Stämningen är skönt konspiratorisk och deppig.

I de två andra Molin-filmer (Midvinterduell och Potatishandlaren) som jag nyligen sett så har det förekommit en liten sekvens med en danskväll på Stadshotellet. Här har Molin gjort en ensemblefilm där hela handlingen kretsar kring just en sån kväll. Det är många trådar i historien, kanske några för många. Resultatet är en småcharmig tv-film som är rolig på ett märkligt sätt. Det är som om Roy Andersson hade tagit ett lyckopiller. Udda svensk humor men glad i grunden, och nästan farsartad. Filmens något märkliga titel anspelar på det faktum att orkestern på Statt agerar datingfirma på sitt eget sätt. Efter ett tag gillade jag faktiskt den smäktande saxofonmelodin som orkestern envisades med spela (till en dels irritation) för att det var det enda som "tjejen i blått" kunde dansa till. Saxonfonhallicken är en mysig Molinare som ändå kanske är något av en besvikelse.

IMDb | Filmtipset | Movies - Noir

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

IMDb | Filmtipset

IMDb | Filmtipset