Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan "vem gjorde det?" också.


Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.