Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.



I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen "bara" är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Czechflash på Movies - Noir. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.



Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).

4-/5

Det här är den första filmen i mitt lilla tema med noir-filmer, och jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Paul Muni gör en gripande insats som James Allen som återvänder från första världskriget som en förändrad människa. Han vill inte återvända till sitt gamla jobb på fabriken i hemstaden. Han känner att ett sånt jobb i princip är mer begränsande än livet i militären var. Nu ska han istället hitta sig själv och det han vill göra, nånting inom byggnads/arkitekt-yrket kanske eftersom han var placerad i ingenjörstrupperna och lärde sig mycket under sin tid i armén. Jobbsökande går dock trögt och Allen driver omkring i USA för att till slut bli oskyldigt dömd till 10 års straffarbete som kedjefånge.

Det jag gillade mest med den här filmen var kanske hur enkel och välgjord den var. Välgjord — eftersom samtliga skådisar gör realistiska porträtt av sina karaktärer. Muni bär upp filmen med ett intensivt, nästan desperat, spel som visar hans känslor på ett äkta sätt. Dessutom innehåller filmen två rafflande flyktscener med välgjord action av bästa märke. Enkel — eftersom man litar på historien och karaktärerna. Det är liksom inga konstigheter. Många scener är välgjorda men samtidigt enkla, och därför effektiva. Inget skrivs en på näsan utan handlingen talar för sig själv. Allen är en karaktär som man gillar direkt och man hoppas att han ska lyckas och hejar på honom när han har blodhundarna efter sig.

Det som sticker ut för mig är även att filmen känns rå och äkta. Den känns inte modern. Däremot känns det som om den tecknar en sann bild av sin tid. Efter att ha sett extramaterialet förstår jag dock att det är en sorts blandning av tiden då filmen utspelas (efter första världskriget) och tiden då filmen spelades in (början av 1930-talet). Jag noterade även att filmen visar hur rasistiskt och segregerat USA var på den här tiden. T ex en sån sak som att man redovisar antalet fångar i lägret genom att skriva "69 Negroes, 33 White" på en griffeltavla, samt att svarta och vita åker i olika lastbilar på väg ut till straffarbetet.

I Am a Fugitive from a Chain Gang är spännande och gripande film om en människa som försöker hitta sig själv men som bara hittar det korrupta och sjuka i samhället. Trots det kämpar han på och lyckas behålla sin värdighet och tillit till just det samhället. Ett tag går det bra för vår protagonist Allen men på nåt sätt så vet man att det bara är en tidsfråga innan blodhundarna bokstavligen flåsar honom i nacken igen. Och så måste jag bara nämna slutscenen som är helt briljant; så enkel, så välgjord, så effektiv och så tragisk.

Mmm, det var riktigt kul att se den här filmen. Den tog mig liksom på sängen genom sin realism och råa känsla, vilket till stor del är Munis förtjänst. Jag noterar även att filmen är en s.k. pre-Code-film; den gjordes alltså innan den 1 juli 1934 då den amerikanska filmindustrins självcensursregler började användas på allvar. Kanske bidrar det till filmens avsaknad av bortslipade vassa kanter. Jag hoppas att kanterna förblir vassa i de kommande filmerna i mitt noir-tema (jag kör i tidsordning) men jag befarar att det här kan ha varit den bästa filmen. I Am a Fugitive from a Chain Gang får ett högt betyg, på gränsen till 4+/5, men det stannar vid en vanlig fyra.

4/5

PS. Man kan diskutera om I Am a Fugitive from a Chain Gang verkligen är film noir men eftersom jag började mitt noir-tema med den så får den vara med. IMDb listar den som en film noir (eller gjorde det åtminstone tidigare, nu verkar den bara vara crime/drama). Andra källor som t ex snygga sidan They Shoot Pictures, Don't They? kallar det för en noir-precursor och verkar anse att en äkta film noir ska vara gjord 1940-1959. Jag kan nog precis som TSPDT tycka att IAaFfaCG (he, jobbig förkortning) är en föregångare snarare än "äkta" noir. Vad säger Czechflash på Movies Noir?

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

Jag råkade se att tv, jag tror det var trean, visade en japansk sf-film en sen natt. Eftersom jag gillar både sf och asiatisk film (om det nu är vettigt att säga att man gillar film från en viss kontinent) så spelades den in. Vilket var tur, eftersom det visade sig att Returner var skamlöst underhållande. I en framtid skickas Milly (Anne Suzuki) tillbaka i tiden, till vår tid, för att förhindra att ett krig mot utomjordiska varelser någonsin kommer att starta. Här, i vår tid, träffar hon på torpeden Miyamoto (min gamla WKW-favorit Takeshi Kaneshiro). De båda slår sig motvilligt samman för att hitta den första utomjordingen som kom till Jorden. På köpet får de även slåss mot Miyamotos fiender i triaderna.

Ja, som sagt, det är skamlöst underhållande. Humor, drama, pang-pang, tidreseparadoxer och maffig action blandas ihop till en trevlig röra. Filmmakarna har fått tillgång till en, vad det verkar, ganska stor budget. Det mesta är riktigt snyggt gjort. Historien i sig är väl kanske inget speciellt men med den asiatiska blandningen av humor och allvar så blir det, åtminstone för mig, en originell känsla. Det finns förstås brister. Möjligen är triad-skurken aningen för genomond t ex. Men, nej, jag gillar filmen, helt enkelt. Om jag ska jämföra med andra filmer så kan jag nämna The Terminator, District 9 och Independence Day kanske. Blanda dessa, men blanda dem så att det blir bra, lägg till en asiatisk krydda, och då har du Returner. Vissa kan kanske tycka att den är barnslig och smörig eller nåt, men jag tyckte den var charmig.

4-/5

IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!



Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!

Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).



Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.

Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.



I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

IMDb | IMDb II | Filmtipset | Filmtipset II