Titel: Brända av solen (Утомлённые солнцем)

Regi: Nikita Michalkov

År: 1994

IMDb | Filmtipset

Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru?

Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer.

Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar.

Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra.