Titel: Harry Potter och dödsrelikerna - Del 1 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1)

Regi: David Yates

År: 2010

IMDb | Filmtipset

Så! Då har vi nått näst sista stationen på Harry Potter-linjen. Och för er som känner till Stockholms tunnelbana och den blå linjen så känns det lite som om vi har stannat på väg norrut mellan Hallonbergen och Kista vid spökstationen Kymlinge. Det är som att filmen utspelas i ett limbo mellan den föregående filmen och den sista delen. Allt är grått och mörkt. Det känns som om man medvetet har gjort filmen mörk och då menar jag inte bara handlingen utan framförallt själva ljussättningen. Ibland är det nästan som om man bara ser skuggestalter på den vita duken.

Största delen av filmen får vi följa Harry, Hermione och Ron ute på en hajk efter horrokruxerna där Voldemorts själ ju finns gömd. Det uppstår splittringar i gruppen när Ron blir lite sur och avis på Harry. Det är egentligen aldrig spännande utan känns som en lång uppbyggnad inför den sista filmen. Det hela är en sorts mysteriefilm: vilka föremål är det som är horrokruxerna och var finns dem?



Jag kände jag att jag var lite oinsatt i Harry Potter-världen; det var lite för länge sen jag såg de tidigare filmerna. Folk dör t ex till höger och vänster men eftersom jag inte riktigt minns vilka de är så känner jag inget. Man har även återigen slängt in den datoranimerade söt-svartalven vid namn Dobby som en humorsidekick. Och så saknar jag Snape väldigt mycket, det var min absoluta favoritkaraktär. Visst, han gör ett kort gästspel men det räknas knappt. Mystiken kring Voldemort är delvis borta. Precis som Snape är han med i början men är nästan tråkig trots frånvaron av näsa.

Även mysiga Hogwarts är borta från handlingen. Visst, nu ska det väl vara mer vuxet så det är väl bara att acceptera. Just det: berättelserna om de tre bröderna är nog bäst i hela filmen. Riktigt snygg, och bra högläsning av Emma Watson! Som helhet kan det dock inte bli godkänt.

Regi: David Yates

År: 2009

IMDb | Filmtipset

Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (min kommentar: jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction - samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.

Nja, jag tyckte inte det riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen (det tyckte jag det gjorde nämligen). Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker; de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.



En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.

Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)

Regi: David Yates

År: 2007

IMDb | Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Lite annorlunda kontaktlinser (Voldemort-style) där, Harry. Men varför har du glasögon också?

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände - vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.