Regi: John Huston

År: 1972

IMDb | Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

Regi: Ethan & Joel Coen

År: 2010

IMDb | Filmtipset 

Unga Mattie letar efter sin fars mördare och får hjälp av en enögd alkad gammsheriff och en naiv Texas Ranger.

Först måste jag berätta en liten anekdot. Jag har en kompis som är ett stort fan av bröderna Coens filmer men grejen är att han inte riktigt hänger med i film- och biosvängen, vilka nya filmer som har premiär och så. Jag föreslog i ett mail att vi skulle se True Grit och beskrev den som bröderna Coens nya västernfilm. Förslaget accepterades och vi såg filmen. Det roliga var att min kompis inte hade uppfattat att det var en Coen-film (trots mitt mail) utan trodde bara att det var nån ny västernfilm. Och just västern var inte alls min kompis favoritgenre, snarare tvärtom.

Efter visningen kom det fram att min kompis en bit in i filmen hade suttit och stornjutit då han ganska tidigt började inse att det faktiskt måste vara en Coen-film. Det vi båda konstaterade efteråt var att det endast i en Coen-film kan förekomma små scener — Matties förhandlingsscener med affärsmannen i början t ex — som först inte verkar vara viktiga alls men som sen fortsätter längre än förväntat, en sorts transportsträckor som växer, pågår, fortsätter pågå med välskriven (inte realistiskt) dialog som är härlig att lyssna på.

Som ni kanske förstår tyckte jag True Grit var en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs.

Hailee Steinfeld som spelar Mattie är helt underbar. Hon leverar sina repliker med pondus och på ett härligt envist sätt. Jeff Bridges är perfekt som drucken lagman med hjärtat på rätta stället. Mellan Matt Damons Texas Ranger och Bridges U.S. Marshal uppstår ett härligt gnabb och även en plötslig skytteuppvisning på fyllan. Nä, jag kan inte låta bli att gilla detta. Skönt att bröderna är tillbaka efter den rejäla svackan med Burn After Reading.

4-/5