Regi: John Huston

År: 1972

IMDb | Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

Regi: Martin McDonagh

År: 2008

IMDb | Filmtipset 

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen - ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör "folk" det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra's Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.

Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

4/5

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Regi: Ethan & Joel Coen

År: 1991

IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller's Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Regi: Ethan & Joel Coen

År: 1984

IMDb | Filmtipset 

Ok, då går tillbaka till början så här i mitten av Coen-temat med ett kort omdöme av brödernas debutfilm (!). Jag tycker att utropstecknet är berättigat. Att debutera med en sån här klassfilm är uppseendeväckande. Jag blev helt tagen på sängen av den här när jag såg den i november 2004. Och ja, det ska tydligen vara en punkt sist i filmtiteln...

Detta kom som en fullständig överraskning för mig. Det är en mörk historia (film noir i princip) som handlar om personer vi egentligen inte vet något om. De är varken goda eller onda, men några kanske är ondare än andra. M. Emmet Walsh stjäl filmen genom sin slemmiga insats som den, just det, slemmiga privatdeckarn som har anlitats av en barägare för spionera på frun (en ung Frances McDormand). Musiken (ett speciellt pianostycke) ger en härlig melankolisk stämning och fotot är bland mest genomtänkta och vackraste jag har sett (jag visste t ex inte att en plöjd åker kunde vara så snygg). Klippningen är, i vissa scener, grym och ger en smått surrealistisk känsla. Det blir faktiskt, ganska oväntat, en svag femma till denna Coenska debut. Kom nu inte och snacka om att jag ger låga betyg...

5-/5

PS. Även om IMDb endast listar Joel som regissör för Blood Simple så väljer jag att ha med även Ethan. Efter vad jag har förstått så är bröderna, och har alltid varit, en regissörsduo men fackliga regler tillåter inte delat regissörskap om man inte är en etablerad och accepterad duo, vilket ju bröderna nu har blivit. Så från och med The Ladykillers så listas båda som regissörer.

Regi: Ethan & Joel Coen

År: 1990

IMDb | Filmtipset 

Vi avslutar påsken med ytterligare en Coen-film: Miller's Crossing, brödernas gangsterfilm från 1990. För mig är det här inte en av brödernas bästa och det tyckte jag inte när jag såg den för sex år sen heller.

Bröderna Coens gangsterdrama från amerikanska förbudstiden handlar om den smått apatiska rådgivaren Tom Reagan, spelad av Gabriel Byrne, som hamnar mitt emellan två gangsters när han försöker ge råd till båda samtidigt. Typ.

Hmmm, jag hade förväntat mig en lite bättre film faktiskt eftersom jag hade hört att det skulle vara en höjdarrulle. Coens debutfilm, den mörka Blood Simple, gillade jag skarpt och trodde nu på nåt liknande kanske. Ok, jag gillade en hel del. Foto och ljussättning påminner om både Blood Simple och Barton Fink. Skuggor, speciellt i ansikten, används ibland effektfullt. Rent hantverksmässigt är den alltså riktigt välgjord, men den där intensiva, mörka känslan som fanns i Blood Simple saknas här. Kanske beror det på en del excentriska och lite jobbiga karaktärer som gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Tänker främst på en av gangsterbossarna spelad av Jon Polito. Han är egentligen inte dålig men skulle passa bättre i en film som t ex Barton Fink (som jag gillade betydligt mer), där det mesta är bisarrt.

Det fanns dock en scen som var riktigt rolig och som passade in av nån anledning. Skrattade högt då. Det var när Albert Finneys rollfigur blev attackerad i sitt hem men själv skjuter ihjäl en av hitmännen med hjälp av en k-pist vars magasin aldrig ville ta slut. I övrigt var filmen, som väl är en film noir, lite seg faktiskt och jag kände mig ganska ointresserad av karaktärerna. Scenerna ute i skogen var dock relativt spännande och intensiva så slutbetyget blir ändå en stark trea. Filmen tog sig mer och mer och var ganska skön att se, men lämnade ett ganska blekt intryck. Förresten, kul med den engelska som användes. Har glömt det mesta nu, men t ex twist = tjej och flip = bostad (om jag minns rätt?). Välskriven dialog med andra ord, vilket är typiskt Coenskt!

3+/5

PS. Om ni tror att Coen-temat är slut bara för att påsken är över så tror ni fel. Det kommer recensioner på åtminstone två filmer till.

Regi: Ethan & Joel Coen

År: 2007

IMDb | Filmtipset 

Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår  lite reflektionerna om själva festivalen i texten.

När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.

Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.

Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.

Handlingen? Jo, det är en film med noir-känsla där Llewelyn (Josh Brolin), en ganska skön trailertrash-snubbe i Texas, råkar komma över en massa miljoner dollar, en massa miljoner knarkdollar alltså. Efter sig får Llewelyn en iskall psykopatmördare i form av Javier Bardem. I spåren följer också den något trötte och desillusionerade sheriffen Bell (spelad av Tommy Lee Jones).

Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.

Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna "comeback" för bröderna C.

4+/5

Titel: The Thirteenth Floor (Trettonde våningen)

Regi: Josef Rusnak

År: 1999

IMDb | Filmtipset 

Handlingen: Ett datorföretag utvecklar en metod för att kunna uppleva, och delta aktivt, i helt simulerade världar. En forskare upptäcker dock en farlig hemlighet som kan komma att påverka the world as we know it.

För att sammanfatta redan i början: Det här var en hyfsad sf-rulle med en twist som var uppenbar. Att twisten var uppenbar kanske berodde på att jag någonstans i bakhuvudet hade hört om filmen och att den kom samtidigt som The Matrix och hade ett liknande tema. Det är lustigt det där med att filmer med samma grundhistoria som kommer i klump, som t ex meteoritfilmerna Armageddon och Deep Impact (välkommen att bidra med andra exempel!). Miljöerna är ganska snygga med de kändes ändå lite tv-mässiga. Filmen påminner om ett långt avsnitt av någon sf-serie på tv. Inget fel i det egentligen, men Trettonde våningen har helt enkelt inte samma tyngd som en storproduktion.



Apparaten som används för att ladda in sig i den simulerade världen är lite töntig. Ett grönt laserljus som ska vara snyggt visas upp in absurdum, men varför det behövdes förutom för att vara snyggt framgick inte. Historien är lagom intressant, med lite noir light-känsla. Skådisarna får en del intressanta uppgifter då de ska spela samma karaktärer fast med helt olika personligheter. Mysteriespänningen är väl inte på topp men ändå tillräcklig för att man ska vara intresserad filmen ut.

3/5

PS. Jag kan väl tycka att omslaget på de diverse utgåvor jag har sett alla är något av en major spoiler, vilket jag i och för sig kanske inte borde nämna...