Jojjenito - om film...: Kunskapskanalen

Visar inlägg med etikett Kunskapskanalen. Visa alla inlägg

tisdag 24 maj 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Bergman och Fårö

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd

År: 2004

IMDb | Filmtipset

Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska.

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. "Brustenheten i vårt liv", kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!

söndag 20 mars 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Bergman och teatern

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd

År: 2004

IMDb | Filmtipset

Nu har jag äntligen kommit lyckats skriva om den andra delen av serien där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman samtalar om film, teater, Fårö och livet. Den här gången främst om teatern (eller teaaaatern höll jag på att säga). Första delen handlade om filmen.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Det är t ex kul när han regisserar intervjuaren Nyreröd när hon uttalar August Strindbergs namn fel. Ågust ville ju Strindberg att det skulle heta.

För Bergman är det uppenbart att teatern är det som ligger honom närmast. Det var där det började och slutade. När han sa att Fanny och Alexander skulle bli hans sista film så blev det så. När det gällde teatern kunde han inte sluta trots att han sagt att han skulle sluta.

Det jag kanske skulle velat höra mer om är hur Bergman jobbade som regissör. Vad han ansåg var skillnaden mellan teater, tv och film. Men Nyreröd har helt enkelt inriktat sig på att låta Bergman prata om sig själv, där det mesta är mer eller mindre sant som vanligt när det gäller Bergman.

Förutom teater tar man i den här delen upp tv-mediet. Men man får egentligen bara reda på att Bergman är fascinerad av och gillar tv. Scener ur ett äktenskap ägnas en ganska lång stund, och här berättar Bergman öppenhjärtig om en scen ur den serien som hade sin motsvarighet i Bergmans verkliga liv. En jobbig stund som Bergman berättar ärligt om; då blir det bra tv.

Förutom rent snack får man se en hel del roliga gamla klipp med Bergman och skådisar. Även Bergmans skatteproblem tas upp, då han flydde till München och stannade där sju år.

Ett intressant faktum som redovisas är att Bergman under sex år i slutet av 50-talet (1952-1958) gjorde 10 filmer, 22 teateruppsättningar och 24 radiopjäser. Wow!

När det gäller den sista delen om Fårö så vi får vi se när/om jag skriver om den. Jag lyckades nämligen missa alla tillfällen den visades i vintras. Dessutom lade SVT aldrig upp den på SVT Play (det är väl rättighetsskäl som ligger bakom).

torsdag 24 februari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Picasso, Braque och filmen

Titel: Picasso and Braque Go to the Movies

Regi: Arne Glimcher

År: 2008

IMDb

Jag har gjort en litet uppehåll när det gäller Kunskapskanalens filmer om film. Nu kommer dock ett litet inlägg om en ganska intressant dokumentär om korsbefruktningen mellan film och övrig bildkonst i början av 1900-talet. Fokus är Picasso och Braque och deras kubism. Hur påverkades den av filmen? Men egentligen handlar dokumentären mest om filmens väsen. Man får en insikt i hur mycket det faktiskt betydde att filmen, de rörliga bilderna, uppfanns.

Precis som den fotografiska bilden så innebar de rörliga bilderna något helt unikt. Man kunde nu fånga verkligheten när den hände, man kunde fånga ett skeende. Människor måste ju ha blivit alldeles till sig i trasorna när de såg film för första gången. Sen kunde ju även filmmakarna experimentera, köra filmen baklänges, med annan hastighet, etc, och på så sätt skapa häftiga och tidiga specialeffekter.

Man tar även upp Méliès tidiga fantastiska stumfilmer som en faktor som har spelat en stor roll. Även danserskan Loie Fuller nämns som någon som har påverkat både film och konst med sin dans.

Jag har lite svårt att se den direkta kopplingen mellan kubismen och filmen. Men kubismen är väl ett tecken i tiden, en abstrakt konst som bryter av mot den vanliga Konsten. Precis som filmen. Filmen betraktas som ren underhållning och en teknisk apparat, inget annat. Konst med stort K det är något annat det. Precis samma gäller ju fortfarande.

Martin Scorsese är med också och är dessutom en sorts presentatör. Han har väldigt svårt att förstå sig på det här med digital film. För honom är film starkt förknippat med den analoga filmrullen med sina 24 rutor per sekund. Han kan helt enkelt inte se film på något annat sätt. Ungefär motsatsen mot vad en sådan som David Lynch tycker. För Lynch var den analoga filmen bara ett medel att berätta något, konstnär som han även är. Att använda ett digitalt media är ingen större skillnad. För Scorsese är det en jätteskillnad och ett helt annat medium.

Scorsese berättar förresten en liten intressant anekdot från inspelningen av The Departed som tar upp problemet med att bildsätta ord, i det här fallet orden "And then something strange happened" som det stod skrivet i manus. Hur i helvete ska man få till den scenen. Jag kan väl tycka att manuset är något vagt just i det fallet. Ni som har sett The Departed kanske minns en råtta som dyker upp i en av scenerna mot slutet...

onsdag 2 februari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Dokumentärfilm

Titel: Capturing Reality: The Art of Documentary (Att fånga verkligheten)

Regi: Pepita Ferrari

År: 2008

IMDb | Filmtipset | National Film Board of Canada

Efter en lite seg start blir den här dokumentären om dokumentärer intressant. Som vanligt är det en massa talking heads i form av filmmakare som får komma till tals. Man tar upp allt från hur idéer till filmer jobbas fram (eller ramlar ner i knät på en) till slutklippningen. Hur intervjuar man? Ska man ha en färdig historia från början? Ska man ha en egen agenda? Vad är sanning? Finns den? Är det egentligen alltid en dramatisering av verkligheten som man sysslar med? Några filmer som tas upp och förmodligen är bra tips för er som gillar dokumentärer: The Fog of War, Touching the Void, Biggie and Tupac, En dag i september, The Thin Blue Line, Aileen: Life and Death of a Serial Killer, Bones of the Forest, Darwins mardröm, In the Realms of the Unreal, Salesman, A Place Called Chiapas, m fl, m fl.

Filmen har en riktigt snygg hemsida där man kan se intervjuerna av alla 38 filmmakare. Det är uppdelat dels efter ämne men man kan också välja att se klipp bara från en viss regissör, t ex Werner Herzog.

onsdag 19 januari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Nordisk film

Titel: Le nouveau cinéma scandinave (The New Scandinavian Cinema)

Regi: Stéphane Bergouhnioux, Jean-Marie Nizan, Olivier Boucreux

År: 2010

Cinétévé

Det är alltid intressant att ta del av utländska skildringar om Sverige. I den här dokumentären handlar det inte bara om Sverige utan man tar upp filmlivet även i Danmark och Norge. Det som uppmärksammas är, som vanligt, vårt skandinaviska mörker, vår melankoli och tystnad. Man ställer sig frågan om det finns det en typisk skandinavisk film. Man nämner förstås oket från Bergman; det ska alltid nämnas. Svenska filmpersoner som förekommer är Tomas Alfredsson, Lukas Moodyson, Noomi Rapace och Stellan Skarsgård.

Efter en inledning i Sverige åker det franska dokumentärteamet ner till Danmark, som ju fortfarande för mig känns som det mest intressanta skandinaviska filmlandet.

I Danmark tar man tar upp Dogma (förstås!), von Trier, Pusher-filmerna (oj, vad bra första Pusher är!). Susanne Bier får vi också träffa på inspelningen av hennes strålande Hämnden, som ju precis vann en gyllene glob. Norsk film är ganska okänd för mig. Det kan dock vara läge att kolla in några norska rullar, i alla fall om man ska tro de norska filmmakarna som kommer till tals i den här dokumentären, haha. Man tar upp Død snø som ju inte riktigt faller in under den skandinaviska stilen (om det nu finns någon) utan det är en ren genrefilm.

måndag 17 januari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Bergman och filmen

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd

År: 2004

IMDb | Filmtipset

Först ut är den del där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman samtalar om film.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Intervjuaren Marie Nyreröd dras med och Bergman flirtar hejdlöst med henne, t ex när Bergman visar hur Sjöström läxade upp honom på Filmstaden i Råsunda. Flirtade gjorde även Bibi Andersson, fast med Victor Sjöström under inspelningen av Smultronstället för att få honom på bättre humör (på order av Bergman).

Bergman håller Persona och Viskningar och rop som sina bästa filmer. Utan att förhäva sig vill han göra gällande att i dessa filmer så har han utnyttjat filmmediet till det yttersta, och även sig själv. Jag håller med. Nattvardsgästerna är också en film som ligger Bergman nära om hjärtat. En kompromisslös film enligt Bergman. Det skugglösa fotot säga vara nyskapande.

Bergman är sanslöst självfixerad och lämnar ut sig själv, han roas av att såga sig själv och påpeka hur okunnig och usel han var i början av sin karriär. Han är helt enkelt en egenkär, paranoid, räddhågsen människa som är bra på att transformera detta till t ex en film. Jag känner igen detta från Laterna Magica som jag läste för några år sen.

Kul att höra: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden är inte alls en trilogi om Guds tystnad enligt Bergman. Bergman kan överhuvudtaget inte hitta något som kopplar ihop de tre filmerna. Men det var populärt på den tiden att tala om trilogier (och är väl det fortfarande). Likadant är det med Viskningar och rop som man får höra Bergman på 70-talet säga att den visst handlar om hans mamma uppdelad i fyra personer. Nu säger han att det bara var trams. Istället började det med att Bergman fick en bild i sin huvud av tre eller fyra vitklädda kvinnor i ett rött rum. I vilket fall så är det en fantastisk film.

Det var även kul att höra om hur Bergman fick göra en film hos producenten Lorents Marmstedt efter att ha blivit sparkad av SF. Vilket han var väldigt tacksam för. Alltså inte att han fick sparken. Lustigt också om hur Sommarnattens leende gjorde succé i Cannes utan att Bergman ens visste om att den visade där (kan vara en skröna).

Nästan lite sorgligt blir det när Bergman berättar att om det är något han har saknat så är det en yrkesmässig motpart som kritiskt och ärligt kunnat säga vad han/hon tycker om ett manus eller en film. Nu har det varit Bergman själv vilket han i och för sig har eftersträvat på ett sätt. Men ändå har han saknat ett samarbete. Samarbetet med Sven Nykvist är dock något Bergman högaktar även om det kanske mer handlade om ett operativt samarbete, om man säger så.

söndag 16 januari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Den första animerade långfilmen

Titel: The Mystery of the First Animated Movies

Regi: Gabriele Zucchelli

År: 2007

Quirino Cristiani

Den här dokumentären handlar om den första animerade långfilmen någonsin, El apóstol från 1917. Tyvärr har den filmen och det mesta av allt annat material av satirtecknaren Quirino Cristiani brunnit upp. Dokumentären handlar egentligen inte så mycket om den animerade filmens utveckling utan mer om Quirino Cristiani själv, Argentina och Argentinas politiska utveckling i början av 1900-talet. Cristiani började som satirtecknare och blev engagerad av en föregångare inom journalfilm, Federico Valle, för att göra en kortfilm som avslutning på en journalfilm. Efter detta fick Cristiani blodad tand och gjorde världens första animerade långfilm. Lite speciellt (eller?) är att han använder en sorts klippdockor och stop motion-teknik för få till rörelsen. Så funkade det i alla fall när Cristiani animerade. Mest intressant med filmen var kanske det att man fick lära sig om Argentinas 1900-talshistoria och det som sen ledde fram till de oroliga åren under senare delen av 1900-talet med militärdiktaturer.

lördag 8 januari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Sven Nykvist

Titel: Ljuset håller mig sällskap

Regi: Carl-Gustaf Nykvist

År: 2000

IMDb | Filmtipset

Ljuset håller mig sällskap är ett poetiskt och ömsint porträtt om Sven Nykvist gjort av sonen Carl-Gustaf. Nykvist var ett missionärsbarn som blev lämnad ensam i Sverige när hans mor och far missionerade i Afrika. När han själv fick barn gjorde han samma sak, dvs lämnade sina barn ensamma och hängav sig helt åt filmen. Nykvist verkar vara en lugn timid person med bestämd vilja om konsten, dvs filmfotografi. Vi får höra Ingmar Bergman, Woody Allen, Stellan Skarsgård, Susan Sarandon, Roman Polanski, och andra, prata om Nykvist. Just hur lugn och snäll han var, vilka goda vibbar han spred bland filmteamet är genomgående.

Filmen vejar inte för mörkare delar i Nykvist liv, t ex en son som begick självmord. Nykvist anklagar sig själv för att ha varit en dålig, och framförallt, frånvarande pappa. Mia Farrow hjälpte honom tillbaka till livet tydligen. Nattvardsgästerna den mest extrema filmen enligt Bergman, den då deras samarbete inleddes på riktigt. Mot slutet av sitt liv fick Nykvist afasi och tappade talets förmåga. Sorgligt, då han fick sluta utöva sitt yrke. När det gäller själva det tekniska så är det ljuset som alla talar om. Det mjuka ljuset, de enkla närbilderna, ofta på människors ansikte.

måndag 3 januari 2011

Kunskapskanalen - Film om film: Indie i New York

Titel: NY Indies, l'autre cinema americain (NY Indies, The Other American Cinema)

Regi: Sylvie Zade

År: 2002

Lukarn (distributionsbolag)

I denna franska dokumentär om oberoende filmmakare i New York får vi först och främst möta regissörer och producenter, men även en del skådisar. Några av dem är: Tom DiCillo (regissör till den strålande Living In Oblivion), Robert Downey Sr, Matt Damon, Doug Liman plus en radda för mig mer eller mindre okända regissörer/producenter/skådisar.

Det som jag minns mest av filmen är ett pinsamt ögonblick när den franska intervjuaren i samband med en premiärfest för The Bourne Identity frågar Doug Liman om intresset för "independent film" har ökat i Hollywood eftersom tv-programmet Access Hollywood intervjuade honom. Hon verkade ha missat att Liman var regissören bakom The Bourne Identity och det var därför han blev intervjuad och inte beroende på att han har sina rötter i indiefilm. Det som var bra var att man inte klippt bort det hela. Även Liman tyckte frågan var lite märklig.

Det var annars kul att höra om filmmakare som kämpar för att få göra sina filmer. Det handlar liksom inte om pengar utan om att få göra sin film utgående från en egen vision. Att inte behöva styras av ett filmbolag. En mindre apparat med mindre pengar. Ett helt annat sätt att jobba.

Någonstans tror jag ändå att om någon av dessa indieregissörer skulle få chansen att göra en blockbuster så skulle den personen förmodligen hoppa på Hollywood-tåget. Många som intervjuas hyllar europeisk film och verkar likställa europeisk film med icke-kommersiell film. Vilket känns galet. Dessutom vill alla nå ut med sina filmer och kunna leva på att vara filmmakare. Många konstaterar ändå att det finns en konflikt här: den konstnärliga visionen vs. marknadstänket. Intressant. Det finns en del kopplingar till filmen om Dogma som jag precis såg. I den här mer konventionella dokumentären så går man inte riktigt på djupet som i Dogma-dokumentären.

Något som stack ut var den kreativa glöd som råder i New York (eller verkade råda då dokumentären spelades in för några år sen). Alla är entusiastiska, och försöker hanka sig fram i den tuffa filmbranschen. Robert Redford och hans Sundance-festival ägnas en stund. Den festivalen verkar ha varit ett mecka för indie-filmmakare, även om allt större och större filmer visas där.

Jag ska också nämna att filmen är från 2002 så vissa saker är daterade. Man kommer in på digital video t ex. Då, 2002, var väl kvaliteten inte helt bra. Alla är dock överens att det är något av en revolution. Något som t ex David Lynch har insett och utnyttjat i Inland Empire.

onsdag 29 december 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Dogma

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil

År: 2002

IMDb | Filmtipset

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.

För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

torsdag 23 december 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Babelsberg

Titel: Babelsberg d'est en ouest (Babelsberg, den östtyska drömfabriken)

Regi: Bernard Louargant

År: 2010

IMDb

Babelsberg är platsen för Europas största filmstad, Europas Hollywood även kallat. Här började film att produceras i början av 1900-talet. Fritz Lang verkade t ex här och skapade filmer som Metropolis och M. Men den här franska dokumentären handlade främst om tiden efter andra världskriget då kommunisterna tog över driften av filmproduktionen. Den första tiden präglades av filmer med en tydlig politisk agenda. Man skulle helt enkelt marknadsföra socialistiska ideal, göra anti-kapitalistiska filmer. Förmodligen ganska dåliga filmer.

När sen muren kom till i början av 60-talet blev filmerna annorlunda. Nu synliggjorde filmarna problemen i samhället. Teorin är att det berodde på att man nu liksom var fast i öst och var tvungen att lösa de problem som fanns. Efter hand började dock detta störa ledningen i landet och censuren förbjöd fler och fler filmer. På 80-talet började öst falla samman och när muren till slut föll ändrades förutsättningarna för Babelsbergs filmstudio, som nu skulle privatiseras. Babelsberg har levt upp igen och här produceras fortfarande fler europeiska storfilmer varje år. En intressant film rent innehållsmässigt men det är inte på något sätt en speciell dokumentär.

lördag 18 december 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Vilgot Sjöman

Titel: Självporträtt 92 (Self Portrait '92)

Regi: Vilgot Sjöman

År: 1992
IMDb

Det som är litet roligt med just den här dokumentären är att Vilgot Sjöman tydligen blev kontaktad av SVT som ville göra ett filmporträtt av Sjöman. Sjöman hade dock en bättre idé: han skulle göra en självporträttfilm, en egen film om sig själv alltså. Först var Sjöman entusiastisk men sen blev han rädd, rädd att lämna ut sig själv. Men han körde på och resultatet blev den här filmen. Sjöman är självupptagen, vilket inte är så konstigt eftersom han hade Ingmar Bergman som mentor. Sjöman skrev t.o.m. en bok om Bergman, L-136: Dagbok med Ingmar Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna.

Sex och religion och politik. Om det handlar Sjömans filmer. Som vanligt när jag sett dessa dokumentärer på Kunskapskanalen så blir jag sugen på att se regissörens filmer. Jag tror inte jag har sett en enda av Sjömans filmer. Nu vet jag inte om jag är jättesugen på att se Börje Ahlstedt i sänghalmen tillsammans med Lena Nyman men det känns som allmän filmkunskap. Riktigt kul var det att i ett klipp se en ung ung Kjell Bergqvist som transvestit i Tabu. Sjöman var på sin tid en riktigt kontroversiell regissör. Bl a fick hela regeringen se hans film 491 för att besluta om den skulle få visas eller ej.

fredag 17 december 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Filmklippning

Titel: Edge Codes.com: The Art Of Motion Picture Editing (Konsten att klippa film)

Regi: Alex Shuper

År: 2004

IMDb | Filmtipset

Det var kul att klippare fick komma till tals i den här dokumentären om konsten att klippa film. I grunden är ju t ex George Lucas en klippare, i alla fall om man ska tro den här filmen. Vi får även höra tankar från Martin Scorseses hovklipperska Thelma Schoonmaker. Man tar det hela från början, om än litet för hastigt för att filmen ska vara riktigt mysigt att se.

Jag hade gärna sett en hel film om den tidiga stumfilmen med D.W. Griffith i spetsen. Sen en film om ljudfilmen och hur den påverkade. Sen en film om den sovjetiska filmen. (Sovjetiska filmare var pionjärer inom klippning och hade ett helt annat tänk när det gällde film. Man gjorde metafilmer. Filmer som var medvetna om att de var filmer. I USA skulle man sugas in i filmen och inte tänka på klippningen.) Sen en film om franska nya vågen. Sen en film om den nya amerikanska filmen från slutet av 60- början av 70-talet. Nu trycks allt ihop och med fokus på just klippning vilket ger ett snuttifierat intryck.

Efter denna genomgång tar man upp några moderna filmer som The Matrix, Spring Lola och Memento. Och så Stjärnornas krig förstås eftersom George Lucas är med. Det dras några roliga paralleller mellan gamla sovjetiska filmer och klippningen i Jedins återkomst. Just det här med att visa ett ansikte i närbild, sedan klippa till något annat, sedan tillbaka till ansiktet. Detta var det enda sättet att visa vad Darth Vader kände eftersom han ansikte var neutralt.

Ytterligare senare i filmen blir det än mer intressant då man kommer in på frågor om manipulation genom klippning, inte bara i film utan även i nyheter. Vad är sant? Finns det något som faktiskt är sant om det visas i form av en film? Det här har vi berört här på bloggen tidigare i diskussioner om dokumentärfilmens väsen.

måndag 6 december 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Jan Troell

En trevlig liten film från 2001, gjord av Ann Victorin och fotografen Olle Holm, om en speciell filmskapare. Jag blev definitivt sugen på att se fler av hans filmer. Troell är en timid personlighet, men ändå säkert bestämd och envis när det gäller. Han framstår som ganska blyg men, som sagt, ändå bestämd. Troell är verkligen en filmskapare i ordets rätta bemärkelse: han skriver manus, regisserar, fotar och klipper. Han sa en sak som jag tycker är sann: att det viktiga inte är en films tempo utan dess intensitet, hur pass gripen man faktiskt blir. Troell tycker även det är lite pinsamt att hans filmer ofta blir så långa. Han förstår att biografägare inte alltid gillar det eftersom man då inte får plats med lika många filmer på reportoaren.

Under intervjun tar man fram en tidning där Troell har markerat de filmer i Malmös bioutbud som han tänker sig att se. Bl a Crouching Tiger Hidden Dragon, Vingar av glas, Remember the Titans (för att dottern vill se den lägger han till) står på programmet (detta är alltså år 2001). Alltid lite kul att höra vad andra filmskapare är intresserade av. När det gäller Troell-filmer har jag själv sett, och gillat, Här har du ditt liv och Så vit som en snö. Det blir bara till att se resten. Jag är speciellt sugen på Sagolandet som man fick se en del klipp ifrån. Även Utvandrarna och Nybyggarna lockar, bl a efter RJ:s recension av första filmen och Rörliga bilder och tryckta ords recension av Vilhelm Mobergs böcker. Tyvärr var porträttet lite för kort, bara en halvtimme långt. Jag hade gärna sett mer om Troell.

söndag 28 november 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Beyond Wiseguys

Titel: Beyond Wiseguys: Italian Americans & the Movies (Italienare på film)

Regi: Steven Fischler

År: 2008
IMDb

Mmjaha, det här var väl inte någon speciell film. Det var ändå ganska intressant om hur italienare framställs, och historiskt har framställts, på vita duken. Intervjuer och filmklipp blandas, på samma sätt som är brukligt i den här typen av dokumentärfilm. Det hela börjar med stumfilm från 1920-talet där italienaren är något av en clown, en underhållare, eller en italian lover (Rudolph Valentino). Sen har vi gangsterfilmen på 30-talet där italienaren är någon som står utanför samhället, och är ganska cool. Och så rör man sig framåt i filmhistorien för att till slut hamna i The Sopranos. Däremellan avhandlas givetvis också Gudfadern.

Man snuddar även vid en film som My Cousin Vinnie — och, oj, vad söt Marisa Tomei är! Många skådisar uttryckte en del missnöje med att typcastas som just italienare, som överdrivna italienare som snackar med brytning och viftar med armarna. Regissören/agenten: "Kan du inte prata more-a like-a this-a?!" Samtidigt erkänner de att italienare faktiskt kanske just är på det sättet, att stereotypen i viss mån stämmer. Jag konstatera att det italienska ursprunget betyder mer än vad jag var medveten om. Det handlar nästan enbart om italienare på film ur den amerikanska synvinkeln, alltså i amerikanska filmer. Dock berör man även den italienska neorealismen och dess filmer, men bara väldigt kort.

tisdag 23 november 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Lars Molin

Titel: Lars Molin i våra hjärtan

År: 1999

En biografifilm som verkligen gör en sugen på att se Lars Molins filmer. Något som är lite speciellt är att Molin mest verkar ha jobbat med tv-mediet. Inget fel i det men det kan vara en av anledningarna till att han kanske inte är så uppmärksammad som han kanske borde vara. Jag har nog sett en del av honom men det var länge sen nu och jag känner att det vore trevligt om det fanns en box med hans filmer (Plox?). Jag får intrycket av att Molin var en genuint trevlig spjuver till person och "ressigör".

Några av scenerna man får se ur hans tv-filmer verkar vara rena klassiker, bl a en scen med Rolf Lassgård som fastnat i en lustig eller olustig situation (åh, helt underbart roligt). Badjävlar bara måste jag se. Mycket av känslan jag får påminner om en del svenska dokumentärfilmer jag har sett, t ex Plötsligt i Vinslöv (tror filmmakarna bakom den rullen har tittat en del på Molin). Det finns en töntig men trevlig svensk känsla över Molin och den här lilla dokumentären där svenska skådisar berättar om Lars Molin. Bäst är Ingvar Hirdvall som är en trevlig berättare. Mest pretto är... inte oväntat: Regina Lund.

PS. Jag vet tyvärr inte var man kan få tag på filmen som gjordes som ett minnesprogram efter Molins död 1999.

måndag 22 november 2010

Kunskapskanalen - Film om film: John Cazale

Titel: I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale

Regi: Richard Shepard

År: 2009

IMDb | Filmtipset

En typisk amerikansk dokumentär där en massa personer sitter och berättar om en annan person. I det här fallet en radda kända skådisar och regissörer som pratar om John Cazale. Det blir lite tradigt. Visst, Cazale var en bra och speciell skådis som gjorde toppinsatser i de fem filmer han var med i, och det tråkigt att han dog så ung. Men att höra alla säga att hur bra han är gång på gång blir nästan löjligt. Men eftersom det handlar om duktiga skådisar/regissörer som är trevliga att lyssna på så blir det ändå ganska underhållande.

Är de inte söta tillsammans?

En sak jag noterade är att alla amerikanska skådisar har teaterscenen som bas. Precis som t ex svenska dito. Det är ju lite lustigt det där med att det ofta klagas på att svenska skådisar är teatrala i sitt uttryck. Och det kan kanske stämma att svenska skådisar är sämre på att släppa teatern när de gör film. Fast det är något mer också. Dialogen och att vi direkt känner om det som sägs på svenska inte riktigt är rätt spelar mer in.

Tillbaka till dokumentären: Det var riktigt rörande att se hur nära dessa amerikanska toppskådisar var varandra. T ex att Meryl Streep och Cazale var ett par visste jag inte.

OBS! Filmen finns att se på SVT Play fram till imorgon (tisdag 23/11) så det är bara att passa på! Det är sevärda dryga 38 minuter det handlar om trots min svamliga recension som kom in på stickspår om svenska skådisar och annat trams.

PS. Några av de skådisar/regissörer som förekommer: Meryl Streep, Steve Buscemi, Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Philip Seymour Hoffman, Al Pacino, Gene Hackman, John Savage, Sam Rockwell, Brett Ratner, mm.

onsdag 17 november 2010

Kunskapskanalen - Film om film: Stefan Jarl

Kunskapskanalen visar under hösten ett gäng filmer om film och filmare — och jag ska försöka se alla, och skriva om dem här. Först ut är en timslång dokumentär om Stefan Jarl av Monica Ohlson från 2003.

Mm, det blev en ganska trevlig timme i sällskap med en man som brinner för samhället, för världen, för film, för dokumentärfilm. Jarl hävdar, och jag instämmer, att dokumentärfilm betraktas som andra klassens film. Gemene man ser film som en flykt, för att koppla bort verkligheten. Mmm, vad säger det om världen vi lever i? Jarl, han gör filmer om verkligheten för att visa upp den, för att visa på vad som är fel. Eskapism är inget för honom, han är inte funtad så. Grejen är att jag alltså håller med honom om det här med dokumentärens status men samtidigt är film för mig ofta en skön flykt in i andra världar; det är liksom en del av grejen med film! Nu finns det ju en skillnad mellan dokumentär och "vanlig" film. Det säger sig självt att en dokumentär inte kan vara en fantasyfilm. Fast just känslan att sugas in i en film kan jag ibland även få när jag ser en dokumentär om udda personligheter eller kulturer.

En rolig sak med filmen var att jag fick reda på att Jarl som 15-åring var springpojke under filminspelningar åt Arne Sucksdorff. Anledningen är att jag nyligen såg Sucksdorffs Det stora äventyret. Jarls egna Naturens hämnd är väl i ganska mycket inspirerad av Arne. Jarl berättar bl a om en ganska kul sekvens om inspelningen av Naturens hämnd där han försökte få några kossor och ett tåg att synas samtidigt i bild. Utan att riktigt få till det efter upprepade försök ger han i princip upp. Vad händer då? Jo, en räv dyker upp. Med en hare i munnen. Samtidigt som tåget kommer. "Ha, släng dig i väggen, Arne!", tyckte Jarl.

Vad mer? Jo, jag blir påmind om att jag ska se Muraren plus Jarls film om Bo Widerberg, Liv till varje pris. (Thommy Berggren verkar vara en stor personlighet och berättare utgående från de korta klipp jag har sett.) Det var även kul att höra lite om hur Jarl grundade Folkets Bio och biografen Zita (i Stockholm). Slutligen: Om ni inte har sett Modstrilogin, gör det omedelbums!