Då var det fredag igen och alltså dags för en ny film noir. Om ni inte känner igen Al Pacino på bilden ovan så är det inte så konstigt eftersom det handlar om Scarface-originalet från 1932 med Paul Muni som Tony (Camonte som han heter här).

Jag såg fram emot Scarface efter att ha sett den starka I Am a Fugitive from a Chain Gang med en ruggigt bra Paul Muni i huvudrollen. Här gör Muni en inte lika sympatiskt karaktär vilket bidrar till att jag inte gillar filmen lika mycket. Munis Tony Camonte är en idiot, en handlingskraftig idiot, men ändå en idiot. Därför bryr jag mig inte fullt ut om vad som händer med honom. Filmen är ändå bra och klart sevärd. Lite kul att Camonte visslar innan han ska döda någon. Fick mig att tänka lite på Fritz Langs M från '31. Intressantast är Camontes inte helt hälsosamma relation till sin syster. Själv kan han förfalla men systern ska minsann vara Snövit. Filmen är aldrig riktigt spännande eller gripande. Muni är precis som i IAaFfaCG  mycket bra i sin roll men det räcker inte till mer än godkänt.

3/5

Det här är den första filmen i mitt lilla tema med noir-filmer, och jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Paul Muni gör en gripande insats som James Allen som återvänder från första världskriget som en förändrad människa. Han vill inte återvända till sitt gamla jobb på fabriken i hemstaden. Han känner att ett sånt jobb i princip är mer begränsande än livet i militären var. Nu ska han istället hitta sig själv och det han vill göra, nånting inom byggnads/arkitekt-yrket kanske eftersom han var placerad i ingenjörstrupperna och lärde sig mycket under sin tid i armén. Jobbsökande går dock trögt och Allen driver omkring i USA för att till slut bli oskyldigt dömd till 10 års straffarbete som kedjefånge.

Det jag gillade mest med den här filmen var kanske hur enkel och välgjord den var. Välgjord — eftersom samtliga skådisar gör realistiska porträtt av sina karaktärer. Muni bär upp filmen med ett intensivt, nästan desperat, spel som visar hans känslor på ett äkta sätt. Dessutom innehåller filmen två rafflande flyktscener med välgjord action av bästa märke. Enkel — eftersom man litar på historien och karaktärerna. Det är liksom inga konstigheter. Många scener är välgjorda men samtidigt enkla, och därför effektiva. Inget skrivs en på näsan utan handlingen talar för sig själv. Allen är en karaktär som man gillar direkt och man hoppas att han ska lyckas och hejar på honom när han har blodhundarna efter sig.

Det som sticker ut för mig är även att filmen känns rå och äkta. Den känns inte modern. Däremot känns det som om den tecknar en sann bild av sin tid. Efter att ha sett extramaterialet förstår jag dock att det är en sorts blandning av tiden då filmen utspelas (efter första världskriget) och tiden då filmen spelades in (början av 1930-talet). Jag noterade även att filmen visar hur rasistiskt och segregerat USA var på den här tiden. T ex en sån sak som att man redovisar antalet fångar i lägret genom att skriva "69 Negroes, 33 White" på en griffeltavla, samt att svarta och vita åker i olika lastbilar på väg ut till straffarbetet.

I Am a Fugitive from a Chain Gang är spännande och gripande film om en människa som försöker hitta sig själv men som bara hittar det korrupta och sjuka i samhället. Trots det kämpar han på och lyckas behålla sin värdighet och tillit till just det samhället. Ett tag går det bra för vår protagonist Allen men på nåt sätt så vet man att det bara är en tidsfråga innan blodhundarna bokstavligen flåsar honom i nacken igen. Och så måste jag bara nämna slutscenen som är helt briljant; så enkel, så välgjord, så effektiv och så tragisk.

Mmm, det var riktigt kul att se den här filmen. Den tog mig liksom på sängen genom sin realism och råa känsla, vilket till stor del är Munis förtjänst. Jag noterar även att filmen är en s.k. pre-Code-film; den gjordes alltså innan den 1 juli 1934 då den amerikanska filmindustrins självcensursregler började användas på allvar. Kanske bidrar det till filmens avsaknad av bortslipade vassa kanter. Jag hoppas att kanterna förblir vassa i de kommande filmerna i mitt noir-tema (jag kör i tidsordning) men jag befarar att det här kan ha varit den bästa filmen. I Am a Fugitive from a Chain Gang får ett högt betyg, på gränsen till 4+/5, men det stannar vid en vanlig fyra.

4/5

PS. Man kan diskutera om I Am a Fugitive from a Chain Gang verkligen är film noir men eftersom jag började mitt noir-tema med den så får den vara med. IMDb listar den som en film noir (eller gjorde det åtminstone tidigare, nu verkar den bara vara crime/drama). Andra källor som t ex snygga sidan They Shoot Pictures, Don't They? kallar det för en noir-precursor och verkar anse att en äkta film noir ska vara gjord 1940-1959. Jag kan nog precis som TSPDT tycka att IAaFfaCG (he, jobbig förkortning) är en föregångare snarare än "äkta" noir. Vad säger Czechflash på Movies Noir?