Jag recenserade nyss den franska urtids-rullen Kampen om elden, en film helt utan dialog som utspelas bland neanderthalare och mammutar. Nu har jag sett ytterligare en fransk film helt utan dialog. Skillnaden är att den här, Luc Bessons debut, utspelas i framtiden efter nån sorts av katastrof. Världen är full med sand och förfallna byggnader, ibland regnar det fisk, ibland sten — och alla verkar ha förlorat talförmågan. Och så verkar kvinnor lysa med sin frånvaro. Det är klart annorlunda, men det blir kanske aningen tråkigt helt utan dialog. Lite cool musik får vi höra, någon sorts afrofunk, som jag vet att Czechflash inte gillade. Och nja, den passade inte riktigt in kanske men kändes ändå lite överraskande när den dunkade igång under inledningen.

Temat i filmen är intressant: vad händer med människan efter katastrofen? I Den sista striden går alla tillbaka till nåt sorts djurstadium, att döda nån ingår i vardagen. Kul att se Jean Reno i en tidig roll. Bitvis får jag känslan av pantomim-komedi, främst när Reno är med, t ex när han försöker ta sig in hos en gammal läkare som har barrikaderat sig på ett förfallet sjukhus. Fotot är snyggt i svartvitt. Ofta är det så att man först är lite "besviken" på att det är just svartvitt, men efter ett tag kan man inte tänka sig filmen i färg. Filmen känns som den debut den är då mycket energi har lagts på yta, en del snygga bilder och så, men kanske lite mindre energi på historien som är ganska tråkig. Jag gillar fajten mot slutet mellan Reno och huvudpersonen. En svag trea får det bli.