Jojjenito - om film...: Postapokalyptisk

Visar inlägg med etikett Postapokalyptisk. Visa alla inlägg

måndag 1 augusti 2011

Wonderful Days

Titel: Wonderful Days

Regi: Kim Moon-Saeng

År: 2003

Jag kan inte låta bli att ge den här sydkoreanska animerade sf-rullen en fyra. Filmen utspelas i framtiden efter en katastrof där mänskligheten lyckats förstöra och förorena det mesta av Jorden och de överlevande har tagit sin tillflykt till en liten söderhavsö. Här har man skapat den högteknologiska staden Ecoban som får sin energi från de föroreningar som omger den. Till ön kommer många båtflyktingar men de lever i slum och tillåts inte komma in till Ecoban och utnyttjas i princip som slavar, eller åtminstone billig arbetskraft. När Jorden så småningom börjar läka sig själv och föroreningarna minskar i omfattning försvinner även den källa till energi som Ecoban förlitar sig på.

Snyggt

Filmen blandar handtecknat, cgi och ibland vanlig film som efterbearbetats (åtminstone tyckte jag det såg ut så). Resultaten är en väldigt snygg film. Känslan, temat i filmen är som gjord för mig: det är lite sorgligt och inte lite melankoliskt. I den här framtiden regnar det ständigt, förmodligen pga en s.k. atomvinter. Handlingen fokuserar kring tre personer, ett triangelspel med en ung kvinna i mitten. När de tre var barn var de samtliga ecobaner och utbildades till att skydda staden. Efter en dramatisk händelse försvinner en av dem och tros vara död. I själva verket har han anslutit sig till rebeller som kämpar mot Ecoban. Kvar i Ecoban finns Jay (tjejen) och Cade som ansvarar för säkerheten. Jay börjar dock tvivla om Ecoban gör rätt i att förtrycka och utnyttja flyktingarna.

Snyggt igen

Som sagt, melankolisk stämning. Man låter vissa scener ta ordentlig tid, och det är ordentligt snyggt. Man har verkligen fått till det här med blandningen av cgi och vanligt tecknat. Det som jag gillar är att man genomgående har handtecknade karaktärerna. Cgi används i bl a miljöskildringar på ett bra sätt men just att det är traditionellt tecknat när det gäller figurerna gillar jag då det är snyggast. Avslutningen är maffig, nästan överdrivet opera-aktig, bombastisk, men bra. Jag fick ibland lite datorspelskänsla i vissa av de grymt snygga actionsekvenserna. Ni vet så där att man känner att man själv är med i filmen och det är ett gott betyg. Man, och även jag, kan tycka att historien kanske är väl tunn men stämningen och att det är så snyggt gör att jag faktiskt delar ut en svag fyra.

4-/5

PS. Om ni stöter på titeln Sky Blue så kan jag meddela att det är den amerikanska titeln på samma film.

torsdag 21 juli 2011

Nausicaä från Vindarnas dal

Titel: Nausicaä från Vindarnas dal (Kaze no tani no Naushika)

Regi: Hayao Miyazaki

År:1984

IMDb | Filmtipset

En tidig Miyazaki med många likheter med den underbara Princess Mononoke var detta. Filmen handlar om prinsessan med det fina namnet Nausicaä som bor i Vindarnas dal, en av människans sista utposter då Jorden för länge sen har förstörts av krig och miljöförstöring. En förgiftad skog med muterade djur och insekter breder ut sig och samtidigt attackeras Vindarnas dal av en krigisk granne som vill förstöra den förgiftade skogen med ett sorts domedagsvapen från en svunnen tid. Nausicaä undersöker istället den förgiftade skogen för att på så sätt finna svaret på dess gåta.

Känslan i filmen är underbar. Just tecknarstilen och det dystopiska temat är nåt som tilltalar mig. Nausicaä är en stark tjej som inte är rädd för något, varken muterade insekter eller flygande krigsmaskiner. He, det låter kanske corny men hon var som en blandning av "Tjejen som kunde tala med insekter" och Sergeant Ripley. Som jag skrev så kan man verkligen dra paralleller till Princess Mononoke. Miljötemat, mer aktuellt än nånsin, är tydligt men ändå tvångsmatas vi som tittare inte med det. Precis som i Mononoke så är allt inte heller svart och vitt när det gäller vem som är god respektive ond. Det handlar mer om hur personerna i filmen ser olika på saker och ting. Sammantaget en bra, mysig men ändå fartfylld film.

4-/5

PS. Om ni dyker på filmen och den då kallas Vindens krigare/Warriors of the Wind så håll er borta från den. Det är en nedklippt amerikansk krigsversion där miljötemat är helt spolat. Miyazaki vill inte ta i den ens med tång. Om den heter Nausicaä från Vindarnas dal/Nausicaä of the Valley of the Wind så är det ok, det är den oklippta originalversionen. :)

PPS. Just det, det var riktigt skön 80-talssynt också. Varning, låten nedan kan sätta sig på hjärnan, en mycket märklig låt. En riktig karaokelåt och då tänker jag på att det är ganska (ehum) lätt text.

tisdag 19 juli 2011

Waterworld

Titel: Waterworld

Regi: Kevin Reynolds (och Kevin Costner)

År: 1995

IMDb | Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

3+/5

måndag 11 juli 2011

A Boy and His Dog

Titel: A Boy and His Dog

Regi: L.Q. Jones

År: 1975

IMDb | Filmtipset

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Kan man komma längre ifrån Sonny Crockett än så här?

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde "efter katastrofen"-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner "down under" i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

1+/5

PS. Även Plox har sett filmen och han var aningen mer förlåtande än jag var. Fast jag håller med om slutscenen.

onsdag 6 juli 2011

On the Beach

Titel: On the Beach (På stranden)

Regi: Stanley Kramer

År: 1959

IMDb | Filmtipset

On the Beach är en lite annorlunda film som utspelas efter katastrofen i Australien. Jordens sista liv finns här men ett radioaktivt moln är på väg och deras dagar är räknade. En jobbig situation som de flesta har svårt att hantera. Man dricker, man försöker glömma bort vad som komma skall, man hoppas att nåt ska förändras. En nödsignal från USA får folk att tro att det kanske finns liv där. En ubåt med Gregory Peck som kapten åker dit för att undersöka.

Bitvis har man fått till en bra och något udda undergångsstämning. I Australien börjar olja och bensin ta slut. Folk cyklar, rider eller tar sig fram med häst och vagn. En känsla av att nåt är fel infinner sig och eftersom det där molnet är på väg så är det nåt som är fruktansvärt fel. Trots detta så förekommer det en del roliga scener på den lokala vin-klubben där man ondgör sig över att man inte hinner dricka upp allt fint lagrat vin. I Kalifornien dit ubåten så småningom kommer visar man upp ett snyggt och öde San Francisco.

Det är en film som är klart kritisk mot kärnvapen men främst är det ett drama om människor som försöker hitta en mening med livet, det blir ju så mycket mer uttalat när man vet att man har en begränsad tid. Peck kanske är aningen stel. Ava Gardner är bra som en kvinna som dricker för mycket. Det var även kul att se Fred Astaire i en bra och allvarlig roll. (Astaire dyker förresten upp igen om ett tag på bloggen när jag recenserar katastrofrullen The Towering Inferno aka Skyskrapan brinner.)

3/5

fredag 4 mars 2011

Den sista striden

Titel: Den sista striden (Le dernier combat)

Regi: Luc Besson

År: 1983

IMDb | Filmtipset

Jag recenserade nyss den franska urtids-rullen Kampen om elden, en film helt utan dialog som utspelas bland neanderthalare och mammutar. Nu har jag sett ytterligare en fransk film helt utan dialog. Skillnaden är att den här, Luc Bessons debut, utspelas i framtiden efter nån sorts av katastrof. Världen är full med sand och förfallna byggnader, ibland regnar det fisk, ibland sten — och alla verkar ha förlorat talförmågan. Och så verkar kvinnor lysa med sin frånvaro. Det är klart annorlunda, men det blir kanske aningen tråkigt helt utan dialog. Lite cool musik får vi höra, någon sorts afrofunk, som jag vet att Czechflash inte gillade. Och nja, den passade inte riktigt in kanske men kändes ändå lite överraskande när den dunkade igång under inledningen.

Temat i filmen är intressant: vad händer med människan efter katastrofen? I Den sista striden går alla tillbaka till nåt sorts djurstadium, att döda nån ingår i vardagen. Kul att se Jean Reno i en tidig roll. Bitvis får jag känslan av pantomim-komedi, främst när Reno är med, t ex när han försöker ta sig in hos en gammal läkare som har barrikaderat sig på ett förfallet sjukhus. Fotot är snyggt i svartvitt. Ofta är det så att man först är lite "besviken" på att det är just svartvitt, men efter ett tag kan man inte tänka sig filmen i färg. Filmen känns som den debut den är då mycket energi har lagts på yta, en del snygga bilder och så, men kanske lite mindre energi på historien som är ganska tråkig. Jag gillar fajten mot slutet mellan Reno och huvudpersonen. En svag trea får det bli.

3-/5

onsdag 2 februari 2011

Cargo

Titel: Cargo

Regi: Ivan Engler, Ralp Etter

År: 2009

IMDb | Filmtipset

Cargo är en klart trevlig lågmäld schweizisk (!) kryprymdthriller. Jag kom att tänka på Jessica Hausners Hotel där en tjej går omkring i mystiska korridorer. Att just den filmen dök upp i huvudet kan bero på att det pratas tyska i bägge filmerna. I Cargo är det inte korridorer på ett hotell utan på ett rymdskepp på väg till en avlägsen rymdstation med byggmaterial. Jorden är (förstås!) miljöförstörd och obeboelig och nu söker man nya världar. Huvudperson är läkaren Laura (Anna-Katharina Schwabroh) som är med på fraktskeppet för att få pengar att komma till RHEA, en paradisplanet där hennes syster redan bor.

Vad har vi?: kryosömn, tyst (mestadels) skepp som färdas mot okänt mål, någon på skeppet har givetvis en dold agenda, och vad handlar det hela egentligen om, finns det någon mer på skeppet, är det ett cgi-monster måhända? Njae, i det här fallet har vi kanske inte ett cgi-monster. Det förekommer inga direkta actionscener. Istället litar man på den stämning som byggs upp bra med ljudspåret och de kalla sterila bilderna. Det förekommer ibland ett väldigt snyggt blått ljus som jag gillar. Man kan dra paralleller till många andra liknande filmer. Om ni gillar lågmälda mys-sf-filmer så är det här något att spana in. Och det faktum att de pratar tyska gör av någon anledning att det blir bättre, liksom inte samma, samma, samma.

3+/5

PS. Filmitch har också sett Cargo och han tycker den är ok.

torsdag 20 januari 2011

Richard Kelly — the man, the myth, the mysterium

Då Sofia postade den ultimata recensionen av Richard Kellys Southland Tales så kände jag att det var dags att redovisa mina egna åsikter kring Southland Tales och Kellys två andra filmer The Box och Donnie Darko. Kelly är något av ett enigma för mig då han gett mig både mästerverk och kalkoner i filmväg.

Ok, vi börjar i tidsordning och först ut är följaktligen Donnie Darko...

Titel: Donnie Darko

År: 2001

IMDb | Filmtipset

Jag har kommit fram till att jag ser Donnie Darko på ungefär tre sätt.

1. Om man kunde resa i tiden och då välja att agera annorlunda, kanske t.o.m. döda sig själv för att rädda andra, skulle man då göra det? Och är det nån meningen med det? Vad händer när man dör? Är det bara en möjlig lösning, kanske andra universum existerar där helt andra saker händer, men där man själv lever ett helt annat liv, bara för att man för ett ögonblick tog ett visst beslut. Kanske finns oändligt antal såna här (parallella) universum. Tanken svindlar.

Såna här lite melankoliska och sorgsna tankar ("Every living creature on this earth dies alone") tillsammans med den perfekta musiken ger i alla fall mig en magisk känsla som stannar kvar ett bra tag efter jag sett den. Sekvensen med "Mad World" sammanfattar den här känslan med både bild och ljud på ett underbart sätt. Och det är inte nödvändigt att hålla på att analysera allt in i minsta detalj, utan man kan bara låta sig smälta ihop med den här känslan och fundera lite på livet.

2. Ett annat sätt att se filmen är att bara luta sig tillbaka och njuta av filmen som en skön dramakomedi fylld med schysst musik, bra repliker och personligheter. Här är mina favoriter sektledaren Jim Cunningham ("LOVE... FEAR", haha), oväntat spelad av Patrick Swayze och gympalärarinnan from hell Kitty Farmer ("He asked me to forcibly insert the Life Line exercise card into my anus", haha). Sen får i alla fall inte jag nog av slow motion-scener med musik. För min del kan dessa förekomma hur ofta som helst. Det är bara att njuta av musik och bilder i perfekt symbios.

På samma sätt, genom att bara luta sig tillbaka och inte tänka på djupet så mycket, kan man också insupa den lite läskiga stämningen skapad av musiken och en viss jättekanin, och se det hela som en sorts thriller à la Twin Peaks (nästan).

3. Sen har vi då Donnie Darko som Den Stora Analys-Filmen, då man kan roa sig med att surfa runt på nätet, bland den djungel av teorier som finns där, och försöka besvara frågan om vad som egentligen hände, och varför. På IMDb har nån skrivit den ultimata förklaringen (förmodligen efter att ha sett Director's Cut):

The entire purpose of the tangent universe is to right the primary universe. The jet engine appears out of nowhere (in the PU) and lands on Donnie and kills him, but this would cause a problem because the jet engine cant come from nowhere. The tangent universe's entire purpose is to give Donnie the ability to stop the universe from collapsing on itself. As soon as the jet engine appears and starts to fall toward Donnie's room is the start of the Tangent universe. Frank (one of the manipulated dead) wakes Donnie up and has him leave his room so he is not killed by the jet engine. All of the events that follow (which are all guided by the manipulated dead) are to set Donnie on a path with the abililty to set things right. In the tangent universe Donnie is a superhero. He can see the future through the chest tunnels, he has super strength, and he has telekenesis. The purpose of all the events leading up to the death of Frank (real regular Frank) and Gretchen, is to give Donnie the strength and courage to die alone to save everyone he loves. Donnie has to use his telekenesis to rip the jet engine off the plane that his mother and sister are on and send it to the wormhole. After entering the wormhole the jet engine goes on a path (through space and time) that ends right above his room in the primary universe. The tangent universe is there to give Donnie a chance to send the jet engine through time and space so the normal universe does not collapse from the fact that a jet engine appears out of nowhere and lands in his room. If Frank never told Donnie to get out of bed, the tangent universe never happened because Donnie died and the universe and everything in ceases to exist. After the universe rights itself (thanks to Donnie) everyone has deja vu of the tangent universe in which in they where manipulated into guiding Donnie do his death.

Det första jag tänkte på när jag läste detta var varför Frank behövde väcka Donnie från första början, då hade väl allt varit ok direkt. Men sen insåg jag att problemet var att motorn ju inte kunde dyka upp från ingenstans, det var det som var problemet, en omöjlig händelse som var en paradox som så småningom skulle få "our world as we know it" att kollapsa av nån sorts osannolikhetssjukdom. Så Donnie måste fixa så att motorn kommer dit på nåt logiskt sätt. Så han sliter den av planet och skickar den tillbaka i tiden genom ett maskhål och vips så har vi fått förklaringen till varför motorn var där. Det var Donnie som skickade den från framtiden genom ett maskhål. Nu kommer inte universum att kollapsa. Däremot dör Donnie eftersom Frank inte väcker honom denna gång (det gjorde han bara en gång i ett tangentuniversum).

Förutom att rädda Gretchen så kommer förmodligen inte lillsyrran åka med planet till danstävlingen och därmed inte dö i när planet kraschar (vilket det kanske gör). Ja, och sen räddar han ju hela universum på köpet också.

Paradoxen är ju då självklar. Motorn skickades dit av Donnie, och det var motorn som var problemet från början, så varför skickade Donnie dit den? Jo, för att det skulle finnas en förklaring till att den var där, men i och med det så skapade han ju problemet. För om han inte skickat tillbaks motorn så hade inte den osannolika motorn dykt upp där ovanför Donnies sovrum in the first place. Hönan eller ägget, vad kom först???

Men som sagt, det finns egentligen ingen anledning till att analysera sönder filmen. Den är tillräckligt bra som den är, sa Donnie Darko-analytikern Jojjenito.

5/5

Och så övergår vi till den efterlängtade Kelly-återkomsten med det spännande namnet Southland Tales...

Titel: Southland Tales

År: 2006

IMDb | Filmtipset

Richard Kelly. The man, the myth, the mysterium. Först gör pojkvaskern en av de bästa filmer jag har sett i och med Donnie Darko (5/5). Sen, fem år senare, lyckas han äntligen skita ur sig sci-fi-spektaklet Southland Tales. Kellys nya, och för mig efterlängtade, rulle utspelas i Los Angeles tre år efter att en atombomb ödelagt Texas. USA, eller i alla fall L.A., har blivit en sorts märklig och väldigt förvirrad polisstat, där en grupp "anarkister" härjar genom olika attentat. Vi möter en porrskådis med en tv-show (Sarah Michelle Gellar), en actionstjärna som tappat minnet (Dwayne Johnson) och en polis som letar efter sig själv (Sean William Scott).

Lägg till det en rad kända eller okända skådisar i en mängd småroller, t ex Jon Lovitz, Miranda Richardson och Christopher Lambert.

Jag tror bara jag orkar med ett stycke till om det här monumentala debaclet. Det är Austin Powers blandat med Kubricks 2001-filosofi, och då kan det inte annat än lyckas fullständigt eller misslyckas kapitalt. I fallet Southland Tales så är resultatet ett episkt fiasko. Southland Tales är nämligen en kalkon av bibliska proportioner. Historien är så förvirrad och seg att man bara blir trött även om man går på speed. Filmen är ett lapptäcke av dåliga skådespelarinsatser, fåniga scener, och mycket ord utan att någonting alls sägs. Och detta från geniet som gjorde Donnie Darko. Just därför blir ju fallet så mycket tyngre. Ridå. (En av två ljuspunkter är faktiskt Justin Timberlake som gör en störd irakveteran.)

1/5

PS. Den andra ljuspunkten är inledningen spoiler på ett litet garden-party i en villaförort någonstans i Texas sekunderna innan atombomben spoiler slut.

Efter detta sagolika fiasko från Mr. Kelly så såg jag inte direkt fram emot hans nya film The Box men jag måste erkänna att jag var rejält nyfiken.

Titel: The Box

År: 2009

IMDb | Filmtipset

Richard Kelly kanske inte är ett mysterium, men lite konstigt är det allt. Donnie Darko (2001): Mästerverk. Sen fem år utan nånting. Sen Southland Tales (2006): Usel. Nu var det dags för mig att kolla in The Box som bygger på en korthistoria av Richard Matheson (som ligger bakom många historier som har filmatiserats). Det lyckliga paret Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) får ett paket levererat av en mystisk man spelad av Frank Langella. I paketet finns en apparat med en knapp. De får information om att om de trycker på knappen så får de en miljon dollar, men samtidigt kommer nån de inte känner att dö. Vad ska de göra? Muahaha.

Känslan i inledningen är att det är riktigt bra. Det är mystiskt, en något skum stämning, vad är det som händer? Scenografin, miljöerna är 70-talssköna (inte så konstigt då det utspelas på 70-talet). Skådisarna stör inte, även om jag alltid tyckt att Marsden varit lite väl helylle (han behöver få en skurkroll snart, eller har han haft nån redan?). Langella dominerar. Efter inledningen vet jag inte riktigt vad som händer. Kelly får nåt sorts storhetsvannsine och filmen övergår mer och mer till att bli vad hela Southland Tales var, dvs en flummig soppa eller vad jag nu ska kalla det. Men, men, jag måste ändå tycka att detta är ett fall framåt för Kelly och jag kan inte låta bli att ge en trea.

3/5

PS. Jag kommer aldrig någonsin se Directors Cut av Donnie Darko då jag tror att det är den dåliga Kelly som visar sig där.

PPS. Efter att ha läst lite på nätet om Mathesons korthistoria så verkar det som det egentligen bara är själva idén med knappen som är från Mathesons historia, sen har Kelly lagt till det andra flummet själv — och då blev det som det blev.

tisdag 4 januari 2011

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen...

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat

År: 2009

IMDb | Filmtipset

Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella - om man med det materiella inte menar saker som värme och mat - betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5

PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli...

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes

År: 2010

IMDb | Filmtipset

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

onsdag 15 december 2010

A Sound of Thunder

Titel: A Sound of Thunder

Regi: Peter Hyams

År: 2005

IMDb | Filmtipset

En b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier. Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur... om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 — hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

2/5

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.

tisdag 14 december 2010

Stanleys sugiga Super 8-sopor

Eftersom jag gillar science fiction så försöker jag se en hel del filmer genren. Detta innebär att jag ibland får se mediokra rullar. Oftast inte filmer som är så dåliga att man blir upprörd av dem. Nyligen hände det dock att jag mådde fysiskt illa av att se en film. Anledningen till att jag överhuvudtaget såg dessa två korta filmer som jag dömer ut här nedan beror på att de ingick i extramaterialet på en dvd med Richard Stanleys postapokalyptiska robotrulle Hardware. Regissör av dessa monstrositeter är alltså Richard Stanley.

Titel: Rites of Passage

År: 1983

IMDb | Filmtipset

Den här rullen gick faktiskt att se även om den i princip är urdålig. Richard Stanley har här gjort någon sorts surrealistisk koppling mellan dagens samhälle och en stenåldersmänniska. Det är flummigt, med naturbilder som han måste ha fotat direkt på en tv kom jag fram till, för jag tror inte han har åkt till Afrika och fotat lejon (hmm, jag ser nu att snubben är född i Sydafrika så han kanske har gjort just det). Det som gör att man kan se filmen utan att må illa är att den är endast 15 minuter lång.

2-/5

Titel: Incidents in an Expanding Universe

År: 1985

IMDb | Filmtipset

Möjligen är det så att jag har sett den sämsta film jag någonsin har sett. Ja, just nu känns det så. Incidents in an Expanding Universe är föregångaren till Richard Stanleys b-rulle Hardware. Det är i princip samma historia. Det är usel kvalitet på allt. Sämst är den rent tekniska kvaliteten och det kanske man inte ska ta hänsyn till i en betygsättning eftersom det i det här fallet rör sig om en Super 8-film. Men det struntar jag. Är det uselt så är det. Det som gör att man mår illa av att se filmen är att den är 45 minuter lång och består av 45 minuters sörja. Det bisarra i sammanhanget är kanske att Stanley av någon märklig anledning fick göra Hardware fem år efter att Incidents in an Expanding Universe (jamen, vad är det för pretto-titel!) visade sitt fula tryne. Om ni vill få en känsla för hur filmen är: ta Stanleys redan vämjeliga Hardware och gör allt femtielva gånger sämre. Resultatet: ja, du mår förmodligen dåligt av att se filmen.

1-/5

måndag 13 december 2010

Hardware

Titel: Hardware (M.A.R.K. 13)

Regi: Richard Stanley

År: 1990

IMDb | Filmtipset

Haha, oj vad dåligt detta var. Jag vet egentligen inte varför den här filmen inte får en etta. Förmodligen beror det på temat och miljöerna i filmen: miljöförstöring, krig, robotar, cyberpunk. Jag gillar ofta postapokalyptiska filmer. Men här är det mycket som är dåligt. Musiken är usel och fantastiskt överanvänd och dessutom är det så dåligt mixat att dialogen knappt hörs. Manuset är uselt. Filmen saggar sig fram mellan överdrivna, skrattretande scener som är fullständigt ointressanta. Det enda positiva med filmen är att den ibland är oförutsägbar. Tyvärr oftast oförutsägbart dålig. Det enda som överraskade mig positivt var en bisarr scen när en tjej blev slickad i ansiktet av en lönnfet snubbe (ni som sett filmen vet vad jag menar; visst kom den grejen som en överraskning?). Jag ber om ursäkt för den undermåliga recensionen men det var så här mycket jag lyckades få ihop om den här soppan.

2-/5

söndag 21 november 2010

Stockholm Filmfestival: Monsters

Titel: Monsters

Regi: Gareth Edwards

År: 2010

IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den "infekterade zonen" för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och "monster".

Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var en Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.