Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F's), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den "mörka" sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Nu går vi tillbaka till ursprunget. Hur blev Wolverine Wolverine är frågan som ska besvaras. Hugh Jackman repriserar sin roll från tidigare X-Men-filmer. För sista gången känns det som; trodde jag, men då såg jag att filmen The Wolverine med just Jackman i titelrollen ligger i pipen. I X-Men Origins: Wolverine får vi följa Logan från det att han föds på1800-talet. Efter en tragisk händelse växer Logan (eller James Howlett som han hette när han föddes) upp med sin mutantbror Victor (en som vanligt något obehaglig Liev Schreiber). De båda livnär sig under lång tid som legosoldater och deltar i krig runt hela världen. Så här håller de på tills de kontaktas av en viss William Stryker (Danny Huston).

Tyvärr. Känslan från tidigare X-Men-filmer — den där man får upptäcka de olika mutanternas talanger, där goda och onda mutanter slåss, eller det är ju det som är grejen, det är inte så svart och vitt, Magneto är han egentligen genomond, nej det är han inte, det är lite mer komplext än så — är som bortblåst. Här är det istället ren och skär tråkig action. Visst, nu kan vi vad X-Men handlar om så man kan kanske förstå att man inte lägger så mycket tid på just de olika mutanternas olika talanger. Men det var liksom det som var intressant i de tidigare filmerna plus frågan om hur mutanterna ska leva i samhället eller om de ska leva utanför det.

Logans brorsa Victor är under hela filmen superaggresiv (vilket inte riktigt förklaras) medan Logan själv givetvis försöker leva ett normalt liv. Givetvis kommer verkligheten ikapp i form av Stryker och Victor.

Filmen är tyvärr ganska tråkig. Den innehåller ganska intetsägande skådespeleri, liksom bara pliktskyldiga transportsträckor mellan actionscener. Och actionscenerna imponerar inte de heller. All problematik från tidigare filmer är alltså borta och då faller liksom det hela för mig.

Lite kul är väl kanske att vi får se vissa kända mutanter dyka upp för första gången. En rolig detalj är att det faktiskt är Logan som räddar Scott från Strykers fängelse (och Scott själv vet inte vet om det). De gillar ju inte direkt varandra i X-Men-filmerna.

Men som helhet tycker jag det är slarvigt gjort, utan känsla. Det förekommer lite för mycket actionklichéer också, typ att vandra att sakta bort från ett helikoptervrak som sen exploderar. Kom igen, hur många gånger har vi sett det?! Och så visar Logan fingret, gammalt.

2/5

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (Jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep... worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst "I need a horse!". Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som "That would suffice" översätts det med ett simpelt "Det blir bra" istället för nåt i stil med "Det är tillräckligt". Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Jag råkade se att tv, jag tror det var trean, visade en japansk sf-film en sen natt. Eftersom jag gillar både sf och asiatisk film (om det nu är vettigt att säga att man gillar film från en viss kontinent) så spelades den in. Vilket var tur, eftersom det visade sig att Returner var skamlöst underhållande. I en framtid skickas Milly (Anne Suzuki) tillbaka i tiden, till vår tid, för att förhindra att ett krig mot utomjordiska varelser någonsin kommer att starta. Här, i vår tid, träffar hon på torpeden Miyamoto (min gamla WKW-favorit Takeshi Kaneshiro). De båda slår sig motvilligt samman för att hitta den första utomjordingen som kom till Jorden. På köpet får de även slåss mot Miyamotos fiender i triaderna.

Ja, som sagt, det är skamlöst underhållande. Humor, drama, pang-pang, tidreseparadoxer och maffig action blandas ihop till en trevlig röra. Filmmakarna har fått tillgång till en, vad det verkar, ganska stor budget. Det mesta är riktigt snyggt gjort. Historien i sig är väl kanske inget speciellt men med den asiatiska blandningen av humor och allvar så blir det, åtminstone för mig, en originell känsla. Det finns förstås brister. Möjligen är triad-skurken aningen för genomond t ex. Men, nej, jag gillar filmen, helt enkelt. Om jag ska jämföra med andra filmer så kan jag nämna The Terminator, District 9 och Independence Day kanske. Blanda dessa, men blanda dem så att det blir bra, lägg till en asiatisk krydda, och då har du Returner. Vissa kan kanske tycka att den är barnslig och smörig eller nåt, men jag tyckte den var charmig.

4-/5

IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!



Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!

Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).



Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.

Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.



I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

Visst, det är bara att erkänna: det här är ganska tråkigt. Handlingen är fantastiskt enformig: Milla Jovovich i huvudrollen är övermänskligt stark och kan slakta 700 soldater utan problem endast beväpnad med ett suddgummi. Bakgrunden till hela historien berättas på tre sekunder, de intressanta frågeställningarna snuddas möjligen vid om ens det. Människan försöker odla fram en supersoldat (har vi sett det förut?) men något går fel och man släpper istället lös ett virus. Det är ett dödligt virus men — och här blir det lite luddigt — det gör samtidigt de som blir smittade till superstarka, supersnabba martial arts-maskiner. Fast de är ändå döende, en sorts vampyrer, på nåt vänster. Milla är riktigt bra och har gått in i rollen vilket hon ska ha heder för. Filmfotot är lite annorlunda. Det är grälla mättade färger, helt onaturliga sterila miljöer, lack- och plastkläder. Fast när en kompis till Milla dyker upp är han klädd i grå stickad jumper. Han ska väl visas upp som en jordnära snäll människa... eh ja eller vampyr dårå.

Den här recensionen skrevs i juni 2007.

Jag har sett en grymt bra film och dessutom den bästa filmen jag har sett i år (även fast filmen i sig är från 2006). Det visade sig lite överraskande vara Children of Men med Clive Owen som något livstrött och cynisk föredetting i 2027 års London.
Världen är ett kaos. Alla verkar hata alla, och i England hatar man invandrare/flyktingar mest. En av anledningarna till kaoset i världen är att kvinnor inte blir gravida längre. I filmens inledning blir dessutom Jordens yngste medborgare, 18-årige Baby Diego, mördad. Världen sörjer och Clive Owen åker hem till hippien Michael Caine och röker på. Dagen därpå blir han dock kidnappad av en gammal bekant och återfinner sen livslusten när han träffar, och beslutar sig för att beskydda, en ung, och på något sätt GRAVID, kvinna.

Åh, vilken fantastiskt film! Jag har läst en hel del omdömen där det klagas på brister i manus, logiska fel, för lite bakgrundshistoria, för lite djup, etc. Själv tycker jag det är skönt att det inte finns några förklarande avsnitt, där världens tillstånd, orsaken till oförmågan att få barn, ska förklaras av några forskare i ett laboratorium. Världen är liksom tillräckligt kaotisk redan som det är nu i vår tid. Nej, här kastas vi istället direkt in i en grymt spännande och visuellt makalöst snygg road movie där Clive Owen försöker transportera den gravida tjejen till skyddad mark (eller skyddat vatten).

Fotot och klippningen, eller snarare den märkvärdiga avsaknaden av klipp, ger filmen en helt unik levande känsla. Jag lever mig, på ett ovanligt sätt, in i händelserna som Owens rollfigur upplever. Jag vet inte, kanske har det datorspelskänsla, även om det antika Doom är det senaste jag upplevt när det gäller datorspel. Några scener är så spännande att de får mig att fysiskt spänna mig och att högt skrika ut i något sorts hejarop.

Jag tycker filmen är otroligt snygg. De miljöer som man skapat är mörka, skitiga, dystra, farliga, kaotiska, levande; dvs väldigt snygga i mina ögon. Filmskaparna har i vissa scener verkligen lyckats skapa en klaustrofobisk stämning där man liksom inte fattar hur rollfigurerna ska klara sig ur det hela. Så här ska actionscener vara. Jag är med i händelserna. Det är ett inferno. På något sätt kan vi klara oss ur det. Hoppet, det eventuella nyfödda barnet, är det som gör att jag som tittare inte bara blir tittare utan dras in i filmens verklighet.

Jag förstår mig inte riktigt på folk som säger att filmen är "ack så snygg, men ack så tom". För mig är det en otroligt, snygg, spännande och intensiv film. Jag tyckte det var ruggigt skönt att bjudas på en riktig bergochdalbanetur i form av en snygg actionfilm. (Det kan bero på att jag sett mycket Ozu och Bergman på senare tid, haha.) Dessutom är ju filmen en road movie, som är något av en favoritgenre. Nej, jag tyckte faktiskt Children of Men talade både till hjärnan och hjärtat, och kanske till nötterna som man brukar säga. Åtminstone till reptilhjärnan. Och min reptilhjärna säger fem av fem.