Du kommer att flyga till den nya platsen inom 5 sekunder. Om inte, klicka här!

Visar inlägg med etikett Dana Andrews. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dana Andrews. Visa alla inlägg

onsdag 20 juli 2011

Night of the Demon



Titel: Night of the Demon (Curse of the Demon, Demonens förbannelse)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1957

En väldigt stilfull film som jag inte kan låta bli att gilla. Dr Holden (Dana Andrews) anländer till England för att delta i ett seminarium. När han anländer får han reda på att hans kollega Harrington har dött i en olycka. Harrington ledde en utredning med syfte att avslöja att en djävulssekt bara är en bluff. Ledaren för sekten är en viss Dr Karswell. Holden tar över utredningen och träffar dessutom Harringtons brorsdotter (Peggy Cummins) som tror att Harringtons olycka i själva verket inte var någon olycka. Muahaha.

Holden intar givetvis en skeptisk hållning inför Karswell som han tror är en simpel trollkarl. När konstiga saker börja hända börjar han möjligen tro att en simpel trollkarl kanske inte är en helt korrekt beskrivning.

Som jag sa, det här är en väldigt stilfull film. Nu är det ju så att regissören Jacques Tourneur tvingades ta med några scener med en gummi-Godzilla. Nu stör jag mig faktiskt inte allt för mycket på monsterdockan men det är definitivt inte under dessa scener som filmen är som bäst.

Under inledningen kände jag mig lite avvaktande även om filmen hela tiden är snygg. Efter ett tag sögs jag dock in i de härliga engelska miljöerna. Fotot är snyggt och film noir-likt. Musiken är inte alltför överdriven och i vissa sekvenser så är den stilfullt nedtonad och man litar helt på stämning och klippning.

Mina favoritsekvenser i filmen är i princip alla scener med Karswell härligt spelad av Niall MacGinnis. Sen förekommer en typisk och skön seansscen där den skeptiske Holden tvingas delta. Och så hade vi en lång sekvens när Holden går genom skogen till Karswells stora gods i jakt på en bok (eller snarare nyckeln för att kunna översätta texten i en bok). Här är det underbar stämning, och även om jag inte är rädd rädd så är jag mysigt rädd om ni förstår vad jag menar.

Träd i mörker är alltid läskiga. Det vet även David Lynch. Skillnaden med Lynch är det i Twin Peaks inte är mysigt läskigt utan läskigt läskigt.

Vissa detaljer i filmen för tankarna till t ex Ring, just det här med att om man råkat ut för en förbannelse så kan brytas genom att, så att säga, lämnar över den till någon annan.


Tack för tipset till Glorybox (det var där jag först fick upp ögonen för filmen). Även Trash is king!, Filmitch och Rörliga bilder och tryckta ord har sett Night of the Demon som i amerikansk klippning kallas Curse of the Demon och på svenska går under namnet Demonens förbannelse.

4-/5

fredag 15 juli 2011

Film noir-fredag: Laura


Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Hmm, när jag ser den här bilden är det nästan att jag ger filmen en fyra. Arga leken?
Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5