Jojjenito - om film...: Skräck

Visar inlägg med etikett Skräck. Visa alla inlägg

onsdag 20 juli 2011

Night of the Demon

Titel: Night of the Demon (Curse of the Demon, Demonens förbannelse)

Regi: Jacques Tourneur

År: 1957

En väldigt stilfull film som jag inte kan låta bli att gilla. Dr Holden (Dana Andrews) anländer till England för att delta i ett seminarium. När han anländer får han reda på att hans kollega Harrington har dött i en olycka. Harrington ledde en utredning med syfte att avslöja att en djävulssekt bara är en bluff. Ledaren för sekten är en viss Dr Karswell. Holden tar över utredningen och träffar dessutom Harringtons brorsdotter (Peggy Cummins) som tror att Harringtons olycka i själva verket inte var någon olycka. Muahaha.

Holden intar givetvis en skeptisk hållning inför Karswell som han tror är en simpel trollkarl. När konstiga saker börja hända börjar han möjligen tro att en simpel trollkarl kanske inte är en helt korrekt beskrivning.

Som jag sa, det här är en väldigt stilfull film. Nu är det ju så att regissören Jacques Tourneur tvingades ta med några scener med en gummi-Godzilla. Nu stör jag mig faktiskt inte allt för mycket på monsterdockan men det är definitivt inte under dessa scener som filmen är som bäst.

Under inledningen kände jag mig lite avvaktande även om filmen hela tiden är snygg. Efter ett tag sögs jag dock in i de härliga engelska miljöerna. Fotot är snyggt och film noir-likt. Musiken är inte alltför överdriven och i vissa sekvenser så är den stilfullt nedtonad och man litar helt på stämning och klippning.

Mina favoritsekvenser i filmen är i princip alla scener med Karswell härligt spelad av Niall MacGinnis. Sen förekommer en typisk och skön seansscen där den skeptiske Holden tvingas delta. Och så hade vi en lång sekvens när Holden går genom skogen till Karswells stora gods i jakt på en bok (eller snarare nyckeln för att kunna översätta texten i en bok). Här är det underbar stämning, och även om jag inte är rädd rädd så är jag mysigt rädd om ni förstår vad jag menar.

Träd i mörker är alltid läskiga. Det vet även David Lynch. Skillnaden med Lynch är det i Twin Peaks inte är mysigt läskigt utan läskigt läskigt.

Vissa detaljer i filmen för tankarna till t ex Ring, just det här med att om man råkat ut för en förbannelse så kan brytas genom att, så att säga, lämnar över den till någon annan.

Tack för tipset till Glorybox (det var där jag först fick upp ögonen för filmen). Även Trash is king!, Filmitch och Rörliga bilder och tryckta ord har sett Night of the Demon som i amerikansk klippning kallas Curse of the Demon och på svenska går under namnet Demonens förbannelse.

4-/5

lördag 16 juli 2011

Invasion of the Body Snatchers (1978)

Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)

Regi: Philip Kaufman

År: 1978

IMDb | Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att "De kommer, de kommer!". Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men... snälla. ;)

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

onsdag 13 juli 2011

The Brood

Titel: The Brood (The Brood - missfostret)

Regi: David Cronenberg

År: 1979

IMDb | Filmtipset

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot. Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

3+/5

PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.

lördag 9 juli 2011

Doctor Sleep

Titel: Doctor Sleep

Regi: Nick Willing

År: 2002

IMDb | Filmtipset

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

3/5

PS. Tre saker till: Jag gillar postern, filmen finns att se på utmärkta tjänsten Headweb och den går även under namnen Close Your Eyes respektive Hypnotic.

torsdag 16 juni 2011

The Wolfman

Titel: The Wolfman

Regi: Joe Johnston

År: 2010

IMDb | Filmtipset

Nja. Benicio Del Toro spelar Lawrence som återvänder hem till England efter att hans bror mystiskt försvunnit. Det pratas om varulvar i den gamla hembyn och Lawrence börjar förstås nysta i vad som har hänt. Som sagt, nja. Det är väldigt snyggt gjort. Jag gillar bilderna jag ser. Jag har alltid varit svag för gotisk skräck. Coppolas Dracula var rent ögongodis för mig. I The Wolfman är det snyggt men allt är lite för hafsigt gjort. Klippningen känns stressad, som att den inte litar på sig själv. Del Toro känns inte heller klockren i huvudrollen. Att puertoricanen Del Toro med sitt inte helt engelska utseende gör huvudrollen förklaras i filmen med att hans mor är en zigenerska. Det är väl ok så men av nån anledning känns det påhittat bara för att det är Del Toro som gör rollen. Jag har egentligen inget att klaga på i övrigt men trots en snygg film så lämnar den mig helt oberörd.

3-/5

PS. Ja, just det, kungen Anthony Hopkins är med och dominerar förstås, även om han ibland spelar Anthony Hopkins.

tisdag 31 maj 2011

Riket och Riket II

Titel: Riket, Riket II (Riget, Riget II)

Regi: Lars von Trier

År: 1994, 1997

IMDb | IMDb II | Filmtipset | Filmtipset II

Då var vi framme vid Lars von Triers tv-succé Riket där vi fick se och höra Ernst-Hugo Järegård yttra det klassiska "danskjävlar!" samtidigt som han tillber Barsebäcks kärnkraftverk. Jag såg och skrev om serien i augusti 2006.

Jag har sett Lars von Triers tv-serie Riket och uppföljaren Riket II på dvd som jag fick låna av en kompis (tack Tevski!). Det var perfekt att se ett avsnitt per kväll (totalt är det åtta entimmesavsnitt). Då det ganska ofta känns som man inte riktigt är i form för en långfilm så kändes det precis lagom med de ungefär timslånga avsnitten på kvällen efter jobbet. Serien är en skön blandning av det mesta. Ta en del sjukhussåpa, en del dansk svart humor, en del skräck och mystik, en del gripande drama, en del Ernst-Hugo Järegård och en del Lars von Trier och vi har Riket, en tv-serie som har det mesta (doh).

Jag såg delar av Riket när den visades på SVT för ganska länge sen och tyckte väl det var ok, men jag kom nog aldrig in i serien ordentligt. Nu kom jag inte riktigt ihåg hur den var, och det tog ett litet tag innan den satte sig. Främst är den faktiskt väldigt rolig. Jag skrattade högt flera gånger. En stor orsak till humor på hög nivå är Järegård som gör sin Stig Helmer till en person som i ena sekunden kopplar på charmen för att i nästa sekund, om det gynnar honom, vara helt underbart nedlåtande och osympatisk. Ja, det är bara för bra. Sen var det riktigt kul att se spelet mellan fru Drusse och hennes late björn till son, Bulder. Bulder, öldrickande Bulder, ja, han är bara för skön.

Det gripande kommer främst i Riket II då en karaktär vid namn Lillebror (Udo Kier) gör entré — eller, ja, han dyker faktiskt upp redan i sista delen av Riket. Det här är en karaktär som egentligen inte borde funka, så annorlunda är han, men han funkar definitivt. Riktigt bra skådespeleri av Birgitte Raaberg som är den som spelar i scenerna mot Lillebror. Riktigt roligt å andra sidan, blir det när överläkare Moesgaard besöker sjukhusets vrickade psykolog för att få hjälp med sin bristande självkänsla. Obetalbara scener här. Roligt också så fort Järegård är med, t ex som när han med voodoo försöker oskadliggöra sin nemesis, underläkare Krogshøj (Søren Pilmark).

Mmm, Riket var inte riktigt som jag väntade. Jag trodde den skulle vara allvarligare på nåt sätt. Ja, i grunden är den kanske det, men det hela är gjort i form av svart, absurd humor som jag ofta skrattar högt åt. Strålande skådespel från de främsta karaktärerna, Drusse, Helmer, Moesgaard, mm. Dessutom är serien ofta riktigt spännande och i stort sett varje avsnitt slutar med en cliffhanger. I mina ögon är det här det bästa som von Trier har gjort. Även om jag inte direkt ogillar dem så är jag inte nåt stort fan av hans andra filmer, t ex Epidemic och Dogville. Ja, just det, det var en sak jag glömde. Precis som karaktären Lillebror funkade så var även de två sanningssägande diskarna down under riktigt sköna.

4/5

måndag 23 maj 2011

The Mothman Prophecies

Titel: The Mothman Prophecies (Mothman)

Regi: Mark Pellington

År: 2002

IMDb | Filmtipset

Den här rullen såg jag för flera år sen men då missade jag början och därför har jag inte skrivit om den eftersom jag bara kan betygsätta en film om jag har sett hela. Det brukar även vara så att om jag missat början så hoppar jag över filmen helt och hållet bara för att kunna se hela senare. Men i fallet The Mothman Prophecies så blev jag fast, och var alltså tvungen att se klart trots den missade inledningen. Nu har jag äntligen sett hela filmen från början till slut.

Richard Gere gör huvudrollen som tv-reportern John som förlorar sin fru (Debra Messing) och som sen, två år senare, efter mystiska händelser finner sig själv i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia utredandes märkliga fenomen. Fenomen som verkar ha nåt med fruns död att göra samt en läbbig man som ser ut som en mal. Muahaha.

Ja, jag skrev muahaha, eftersom jag faktiskt tycker filmen är lite obehaglig. Regissör Mark Pellington har med klippning och bilder fått till en bra känsla. Former av den mystiska malmannen återkommer hela tiden i bilderna. Gere gör sin roll bra som en först skeptiskt person men som sen blir indragen. Jag vet inte, jag har alltid gillat Gere och av nån anledning har jag inte sett honom som enbart en pretty boy. Geres främsta motspelerska i filmen är den lokala sheriffen i Point Pleasant spelad av duktiga Laura Linney som bidrar med tyngd.

Om jag jämför The Mothman Prophecies med en film som The Reaping, som jag nyligen såg, så handlar båda om episk ondska som läcker igenom till vår vardagliga värld. I The Reaping misslyckas man kapitalt med att framställa detta på ett sätt som ger obehagskänslor. I The Mothman Prophecies lyckas man. En stor katastrofsekvens i slutet blir tyvärr för långdragen och här tappar man det läbbiga i det lilla som man hade tidigare i filmen. Men klart godkänt, förstås.

3+/5

fredag 6 maj 2011

Constantine

Titel: Constantine

Regi: Francis Lawrence

År: 2005

IMDb | Filmtipset

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

4-/5

torsdag 5 maj 2011

The Reaping

Titel: The Reaping

Regi: Stephen Hopkins

År: 2007

IMDb | Filmtipset

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay!). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, jag gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn, vilket förekommer i The Reaping, bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

fredag 3 december 2010

Barnhemmet

Titel: Barnhemmet (El orfanato)

Regi: Juan Antonio Bayona

År: 2007

IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att envisas med att posta gamla recensioner av filmer som mina medfilmbloggare precis recenserat. Den här gången är det Plox - Om film som tokgillat Barnhemmet. Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2008.

Spanskt/mexikanskt skräckdrama, producerat av Guillermo "Pans labyrint" del Toro. En kvinna bosätter sig med sin man och son på ett gammalt barnhem där hon själv växte upp. Det visar sig vara en inte helt lysande idé. Nja, godkänt skräckrulle men inget extra. Själva historien börjar man känna igen nu: hemsk händelse med barn för länge sen, barn spökar och andra barn är de enda som kan se dem, någon måste avslöja hemligheten för att barn ska få ro igen. Men Barnhemmet är snygg, har ett skönt tempo och en del riktigt bra tajmade hoppscener. Slutet blir känslosamt och litet sorgligt. Något som drog ner betyget en aning var att ett gäng hormonstinna fjortisar satt och skrek ikapp och trodde de tittade på Scary Movie 5. Jo, just det, inhoppet som Geraldine Chaplin gjorde var för övrigt underhållande och bra (bästa sekvensen i filmen).

3+/5

söndag 21 november 2010

Stockholm Filmfestival: Monsters

Titel: Monsters

Regi: Gareth Edwards

År: 2010

IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den "infekterade zonen" för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och "monster".

Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var en Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

måndag 11 oktober 2010

Invasion of the Body Snatchers (1956)

Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)

Regi: Don Siegel

År: 1956

IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

måndag 20 september 2010

The Host

Titel: The Host (Gwoemul)

Regi: Bong Joon-ho

År: 2006

IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007.

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska "skräckisen". Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller "kommer undan med det"?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.