Jojjenito - om film...: Fritz Lang

fredag 5 augusti 2011

Film noir-fredag: Scarlet Street

Titel: Scarlet Street (Kvinna i rött)

Regi: Fritz Lang

År: 1945

Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.

I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5

tisdag 10 maj 2011

Le mépris

Titel: Le mépris (Föraktet)

Regi: Jean-Luc Godard

År: 1963

IMDb | Filmtipset

Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.

Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.

Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.

Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.

Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.

2/5

PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.