Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.



I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5

Film noir-dags igen! Den svenska titeln på den här filmen blev Kvinna utan samvete, vilket kanske är förståeligt då försäkringstermer inte riktigt passar som filmtitlar, i alla fall inte på svenska. Eller Dubbel skadeersättning kanske hade funkat? Här hittas förresten en lista på alla film noirs (film noirer, films noir?) jag tänkt skriva om under de kommande veckorna.

Double Indemnity är en thriller om en försäkringsman (Fred MacMurray) som låter sig dras in i en mordhärva då en klients fru (Barbara Stanwyck) planerar att ta livet av sin man och inkassera försäkringspengarna. Hmm, det är märkligt, egentligen borde jag gilla filmen mer än jag gör — skådisarna briljerar, enradarna haglar, stämningen är hyfsat bra. Jag tror att det är den, nånstans i bakgrunden, käcka Hollywood-stämningen som gör att filmen går mig lite förbi. Eller så är det att jag inte bryr mig det minsta om karaktärerna. Kanske är det just det (ytan!) som är den här film noir-genrens kännetecken, jag vet inte.

Det här kan ju aldrig gå bra, det ser man direkt.

Men ok, det är ändå en ganska spännande thriller där situationen blir allt mer svettig för försäkringsmannen. Stanwyck gör sin femme fatale bra och MacMurray är töntig och kaxig samtidigt i sin roll. Men nånstans så blir det ändå aldrig allvar. Jag får vibbar av screwball-komedier med Cary Grant och det skär sig. Kul att se Edward G. Robinson som snabbsnackande chef på försäkringsbolaget. Samtidigt som han är bra så bidrar han till den där käcka stämningen som jag verkar vara allergisk emot. Godkänt blir det ändå.

3/5