Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.



I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5