Titel: Paranoia Agent (Môsô dairinin)

Regi: Satoshi Kon

År: 2004

IMDb

För några år sen började jag kolla på anime. Då ville jag helst kolla på filmer (eller snarare: jag kollade bara på filmer). Efter att ha sett alla filmer av Satoshi Kon (och gillat dem) så upptäckte jag att han hade gjort en tv-serie vid namn Paranoia Agent, vilket ledde till ett dvd-inköp. Det är en serie på 13 avsnitt om ett antal personer i Tokyo som alla på ett eller annat sätt kommer i kontakt med "den lille sluggern" som är en pojke på rullgrillor som attackerar folk med sitt basebollträ. Av någon anledning så är personerna han anfaller i någon form av knipa varför attackerna för dem nästan blir en form av lättnad. Vad är det som händer, har personerna något gemensamt? Två poliser startar en utredning.

Som vanligt med Kon så handlar det om dröm/fantasi vs. verklighet. Av de 13 avsnitten så är det en hel del som sticker ut och kan ses som helt fristående även om vissa saker länkar ihop med huvudhistorien. Det bästa avsnittet är ett helt bisarrt avsnitt om tre personer som träffas IRL efter att träffats på ett självmordsforum på nätet. Nu ska de tre tillsammans ta sina egna liv. Det är bara det att de två vuxna i skaran upptäcker att den tredje personen är en liten flicka. Hur ska de göra nu? De kan väl inte ta med henne?

Jag gillade Paranoia Agent. En del avsnitt var superbra medan andra gick lite på tomgång. Sen var det vissa avsnitt där animeringarna höll lite sämre kvalitet.

Därmed var Satoshi Kon-veckan över. Leve Satoshi Kon! Alla som gillar Kons filmer håller alla tummar som finns för att hans sista film The Dream Machine blir bra och att den visas på bio i Sverige.

Titel: Tokyo Godfathers

Regi: Satoshi Kon

År: 2003

IMDb | Filmtipset

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

Titel: Millennium Actress (Sennen joyû)

Regi: Satoshi Kon

År: 2001

IMDb | Filmtipset

Efter Perfect Blue (4-/5) och Paprika (3+/5) var det nu dags för Satoshi Kons andra långfilm: Millennium Actress handlar om en gammal skådespelerska som berättar sitt livs historia för en journalist. Som vanligt när det gäller Kon så är allt inte helt enkelt. Historien som spelas upp för oss blandar nämligen verkliga händelser med scener ur aktrisens filmer. Verklighet och film flyter samman, en scen flyter in i en annan scen. Dessutom dyker journalisten och hans fotograf upp i de sekvenser som visar hennes tidigare liv. Förvirrande? Ja, en aning. Men, också som vanligt när det gäller Kon, otroligt snyggt tecknat. Som helhet är Millennium Actress dock den sämsta av de Kon-filmer jag har sett. Det är inte tillräckligt spännande och engagerande helt enkelt.

Titel: Paprika

Regi: Satoshi Kon

År: 2006

IMDb | Filmtipset

Paprika är Satoshi Kons fjärde långfilm men själv jag såg den som nummer två i ordningen, därav hoppet från 1998 till 2006.

Satoshi Kon känns för mig mer och mer som en klart intressant regissör. Sen tidigare har jag bara sett hans första film Perfect Blue (me like!). Nu har jag sett hans senaste, Paprika, en sci-fi-mysterie-thriller som kretsar kring en uppfinning som låter forskare/psykologer spela in, och i viss mån påverka, människors drömmar. Några "dröm-headset-prototyper" blir stulna och märkliga saker börjar hända, folk blir som galna och verkar inte kunna kontrollera sig själva utan hamnar i nån sorts drömpsykoser.

Den är så rackarns snygg den här filmen. Detaljrikedomen och fantasin i drömsekvenserna är underbara. Alla karaktärer är väldigt snyggt gjorda. Det som jag uppskattar speciellt med Satoshi Kon är att hans filmer (de två jag hittills har sett) har alla fördelar med anime (den snygga tecknade känslan) men samtidigt känns filmerna som "vanliga" psykologiska spelfilmsthrillers. Typ som en tecknad Mulholland Drive. Paprika är aningen sämre än Perfect Blue i mina ögon. Det blir lite väl fantastiskt mot slutet. I Perfect Blue var det lite mer nedtonat. Men, men, Paprika är klart sevärd och härligt flummig.

Titel: Perfect Blue

Regi: Satoshi Kon

År: 1998

IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.

Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar. Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt. Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon hade sett. Jag hade lite samma känsla: "Ja, just det, den var tecknad".

I somras gick tyvärr anime-regissören Satoshi Kon bort. Kon var i mina ögon en av de mest intressantaste anime-skaparna. För mig var han något av animens David Lynch. De flesta av hans filmer har en mysteriethriller-känsla och rör sig ofta i drömmarnas värld eller någonstans mellan dröm, verklighet och fantasi.

Den kommande veckan blir det därför Satoshi Kon-vecka och jag kommer recensera de fyra filmer Kon hann med att göra samt hans tv-serie Paranoia Agent. Dessutom kommer jag skriva lite om när Kon kom till Stockholm och Cinemateket i samband med en visning av Tokyo Godfathers.

Perfect Blue 4-/5
Millennium Actress 3-/5
Tokyo Godfathers 4-/5
Paprika 3+/5
Paranoia Agent
Satoshi Kon i Stockholm

Förhoppningsvis så kommer hans nya och sista film The Dream Machine ha premiär nån gång 2011. Jag hoppas den kommer på bio i Sverige.