Jag kan inte låta bli att ge den här sydkoreanska animerade sf-rullen en
fyra. Filmen utspelas i framtiden efter en katastrof där mänskligheten
lyckats förstöra och förorena det mesta av Jorden och de överlevande har
tagit sin tillflykt till en liten söderhavsö. Här har man skapat den
högteknologiska staden Ecoban som får sin energi från de föroreningar
som omger den. Till ön kommer många båtflyktingar men de lever i slum
och tillåts inte komma in till Ecoban och utnyttjas i princip som
slavar, eller åtminstone billig arbetskraft. När Jorden så småningom
börjar läka sig själv och föroreningarna minskar i omfattning försvinner
även den källa till energi som Ecoban förlitar sig på.
Snyggt
Filmen blandar handtecknat, cgi och ibland vanlig film som
efterbearbetats (åtminstone tyckte jag det såg ut så). Resultaten är en
väldigt snygg film. Känslan, temat i filmen är som gjord för mig: det är
lite sorgligt och inte lite melankoliskt. I den här framtiden regnar
det ständigt, förmodligen pga en s.k. atomvinter. Handlingen fokuserar
kring tre personer, ett triangelspel med en ung kvinna i mitten. När de
tre var barn var de samtliga ecobaner och utbildades till att skydda
staden. Efter en dramatisk händelse försvinner en av dem och tros vara
död. I själva verket har han anslutit sig till rebeller som kämpar mot
Ecoban. Kvar i Ecoban finns Jay (tjejen) och Cade som ansvarar för
säkerheten. Jay börjar dock tvivla om Ecoban gör rätt i att förtrycka
och utnyttja flyktingarna.
Snyggt igen
Som sagt, melankolisk stämning. Man låter vissa scener ta ordentlig tid,
och det är ordentligt snyggt. Man har verkligen fått till det här med
blandningen av cgi och vanligt tecknat. Det som jag gillar är att man
genomgående har handtecknade karaktärerna. Cgi används i bl a
miljöskildringar på ett bra sätt men just att det är traditionellt
tecknat när det gäller figurerna gillar jag då det är snyggast.
Avslutningen är maffig, nästan överdrivet opera-aktig, bombastisk, men
bra. Jag fick ibland lite datorspelskänsla i vissa av de grymt snygga
actionsekvenserna. Ni vet så där att man känner att man själv är med i
filmen och det är ett gott betyg. Man, och även jag, kan tycka att
historien kanske är väl tunn men stämningen och att det är så snyggt gör
att jag faktiskt delar ut en svag fyra.
4-/5
PS. Om ni stöter på titeln Sky Blue så kan jag meddela att det är den amerikanska titeln på samma film.
En tidig Miyazaki med många likheter med den underbara Princess Mononoke
var detta. Filmen handlar om prinsessan med det fina namnet Nausicaä
som bor i Vindarnas dal, en av människans sista utposter då Jorden för
länge sen har förstörts av krig och miljöförstöring. En förgiftad skog
med muterade djur och insekter breder ut sig och samtidigt attackeras Vindarnas dal av en krigisk granne som vill förstöra den förgiftade skogen
med ett sorts domedagsvapen från en svunnen tid. Nausicaä undersöker
istället den förgiftade skogen för att på så sätt finna svaret på dess
gåta.
Känslan i filmen är underbar. Just tecknarstilen och det dystopiska
temat är nåt som tilltalar mig. Nausicaä är en stark tjej som inte är
rädd för något, varken muterade insekter eller flygande krigsmaskiner. He, det låter kanske corny men hon var som en blandning av "Tjejen som
kunde tala med insekter" och Sergeant Ripley. Som jag skrev så kan man
verkligen dra paralleller till Princess Mononoke. Miljötemat, mer
aktuellt än nånsin, är tydligt men ändå tvångsmatas vi som tittare inte
med det. Precis som i Mononoke så är allt inte heller svart och vitt när
det gäller vem som är god respektive ond. Det handlar mer om hur
personerna i filmen ser olika på saker och ting. Sammantaget en bra,
mysig men ändå fartfylld film.
4-/5
PS. Om ni dyker på filmen och den då kallas Vindens krigare/Warriors of the Wind så håll er borta från den. Det är en nedklippt amerikansk krigsversion där miljötemat är helt spolat. Miyazaki vill inte ta i den ens med tång. Om den heter Nausicaä från Vindarnas dal/Nausicaä of the Valley of the Wind så är det ok, det är den oklippta originalversionen. :)
PPS. Just det, det var riktigt skön 80-talssynt också. Varning, låten nedan kan sätta sig på hjärnan, en mycket märklig låt. En riktig karaokelåt och då tänker jag på att det är ganska (ehum) lätt text.
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.
Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska "tiden står stilla"-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.
Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.
PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.
För några år sen började jag kolla på anime. Då ville jag helst kolla på filmer (eller snarare: jag kollade bara på filmer). Efter att ha sett alla filmer av Satoshi Kon (och gillat dem) så upptäckte jag att han hade gjort en tv-serie vid namn Paranoia Agent, vilket ledde till ett dvd-inköp. Det är en serie på 13 avsnitt om ett antal personer i Tokyo som alla på ett eller annat sätt kommer i kontakt med "den lille sluggern" som är en pojke på rullgrillor som attackerar folk med sitt basebollträ. Av någon anledning så är personerna han anfaller i någon form av knipa varför attackerna för dem nästan blir en form av lättnad. Vad är det som händer, har personerna något gemensamt? Två poliser startar en utredning.
Som vanligt med Kon så handlar det om dröm/fantasi vs. verklighet. Av de 13 avsnitten så är det en hel del som sticker ut och kan ses som helt fristående även om vissa saker länkar ihop med huvudhistorien. Det bästa avsnittet är ett helt bisarrt avsnitt om tre personer som träffas IRL efter att träffats på ett självmordsforum på nätet. Nu ska de tre tillsammans ta sina egna liv. Det är bara det att de två vuxna i skaran upptäcker att den tredje personen är en liten flicka. Hur ska de göra nu? De kan väl inte ta med henne?
Jag gillade Paranoia Agent. En del avsnitt var superbra medan andra gick lite på tomgång. Sen var det vissa avsnitt där animeringarna höll lite sämre kvalitet.
Därmed var Satoshi Kon-veckan över. Leve Satoshi Kon! Alla som gillar Kons filmer håller alla tummar som finns för att hans sista film The Dream Machine blir bra och att den visas på bio i Sverige.
Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en
övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de
tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets
föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika
som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de
förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David
Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig.
Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film.
Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i
filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.
Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till
att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i
hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och
roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa
var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en
överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på
Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns
osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen
fram.
Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på
så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna
alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är
det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly,
det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går
det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer
olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske
osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen
enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en
bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den,
och, ja, det stämmer ganska bra.
För några år sen visade Cinemateket i Stockholm Satoshi Kons Tokyo Godfathers. Vi som var där fick inte bara se filmen utan hade också nöjet att träffa regissören själv. Innan visningen höll nämligen Kon ett föredrag där han berättade om hur det går till när en av hans anime-filmer kommer till, om arbetet från idé till färdig film. Efter föredraget fick dessutom publiken chansen att ställa frågor.
Kon sa att japaner alltid börjar ett föredrag med att be om ursäkt och säga något stil med: "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag ska prata lite om något jag inte vet någonting om överhuvudtaget". Enligt Kon var detta för att japaner är gruppmänniskor och inte gillar att sticka ut och hävda sig själva. Amerikaner däremot berättar gärna ett skämt som icebreaker för att få till en gruppkänsla genom skratt. Detta för att amerikaner i grunden är individualister. Svenskar är väl någonstans mittemellan men betydligt mer åt det japanska hållet, se bara på Ruben Östlunds De ofrivilliga (som jag för övrigt fortfarande inte har sett).
Kons pratade en del om sin kommande film. Bl a nämnde han att den inte kommer ha med några människor med. Lite research visade att den helt kommer att handla om robotar och filmen är alltså The Dream Machine (Yumemiru kikai). Eftersom Kon dog innan filmen var helt klar så är det upp till andra att färdigställa den. Jag hoppas verkligen att man lyckas att få till en film som lever upp till Kons vision samt att den kommer att visas på bio i Sverige.
Som slutkläm skulle Kon nämna sina tre favoritfilmer. De visade sig vara: De sju samurajerna, Garp och hans värld och Mitt liv som hund. Det sista valet kändes lite som ett publikfrieri eftersom han var i just Sverige men han påstod att han var allvarlig.
Efter Perfect Blue (4-/5) och Paprika
(3+/5) var det nu dags för Satoshi Kons andra långfilm: Millennium Actress
handlar om en gammal skådespelerska som berättar sitt livs historia för
en journalist. Som vanligt när det gäller Kon så är allt inte helt
enkelt. Historien som spelas upp för oss blandar nämligen verkliga
händelser med scener ur aktrisens filmer. Verklighet och film flyter
samman, en scen flyter in i en annan scen. Dessutom dyker journalisten
och hans fotograf upp i de sekvenser som visar hennes tidigare liv.
Förvirrande? Ja, en aning. Men, också som vanligt när det gäller Kon,
otroligt snyggt tecknat. Som helhet är Millennium Actress dock den
sämsta av de Kon-filmer jag har sett. Det är inte tillräckligt spännande
och engagerande helt enkelt.
Paprika är Satoshi Kons fjärde långfilm men själv jag såg den som nummer två i ordningen, därav hoppet från 1998 till 2006.
Satoshi Kon känns för mig mer och mer som en klart intressant regissör. Sen tidigare har jag bara sett hans första film Perfect Blue(me like!). Nu har jag sett hans senaste, Paprika, en
sci-fi-mysterie-thriller som kretsar kring en uppfinning som låter
forskare/psykologer spela in, och i viss mån påverka, människors
drömmar. Några "dröm-headset-prototyper" blir stulna och märkliga saker
börjar hända, folk blir som galna och verkar inte kunna kontrollera sig
själva utan hamnar i nån sorts drömpsykoser.
Den är så rackarns snygg den här filmen. Detaljrikedomen och fantasin i
drömsekvenserna är underbara. Alla karaktärer är väldigt snyggt gjorda.
Det som jag uppskattar speciellt med Satoshi Kon är att hans filmer (de
två jag hittills har sett) har alla fördelar med anime (den snygga tecknade
känslan) men samtidigt känns filmerna som "vanliga" psykologiska
spelfilmsthrillers. Typ som en tecknadMulholland Drive. Paprika är aningen sämre än Perfect Blue i mina ögon. Det
blir lite väl fantastiskt mot slutet. I Perfect Blue var det lite mer
nedtonat. Men, men, Paprika är klart sevärd och härligt flummig.
För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.
Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att
bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager
inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite
mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar.
Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag
känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte
superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella
anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt.
Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela
tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant
var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att
ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon
hade sett. Jag hade lite samma känsla: "Ja, just det, den var tecknad".
I somras gick tyvärr anime-regissören Satoshi Kon bort. Kon var i mina ögon en av de mest intressantaste anime-skaparna. För mig var han något av animens David Lynch. De flesta av hans filmer har en mysteriethriller-känsla och rör sig ofta i drömmarnas värld eller någonstans mellan dröm, verklighet och fantasi.
Den kommande veckan blir det därför Satoshi Kon-vecka och jag kommer recensera de fyra filmer Kon hann med att göra samt hans tv-serie Paranoia Agent. Dessutom kommer jag skriva lite om när Kon kom till Stockholm och Cinemateket i samband med en visning av Tokyo Godfathers.
En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.
