Regi: Stephen Hopkins

År: 2007

IMDb | Filmtipset 

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay!). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, jag gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn, vilket förekommer i The Reaping, bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

Titel: The Wire

Skapare: David Simon

År: 2002-2008

IMDb | HBO

Regi: Ingmar Bergman

År: 1977

IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Mmhm, Bergman på engelska, hur funkar det? Mja, helt ok, men det känns som om det riktiga djupet och den riktiga spetsen saknas. Dessutom får vi dras med en massa tyskar som pratar engelska med tysk brytning. Anledningen är att alla är tvungna att prata engelska eftersom huvudpersonen Abel inte kan ett ord tyska (trots att han är en cirkusartist som rest runt i världen under flera år). Det förekommer en mängd scener där folk förklarar varför de kan engelska; "Jo, jag studerade i England i unga år". Det blir fånigt till slut. Även Abel får förklara ett antal gånger att han inte kan tyska, inte ett ord, inte ens danke vad det verkar.

Ok, om vi för tillfället släpper det här med språket så får jag väl säga att några scener är riktigt bra. T ex när Manuela biktar sig för och ber tillsammans med en präst. Prästen spelas av en amerikan (James Whitmore) och eftersom engelska är hans modersmål så blir också scenen riktigt bra. Hmm, då var vi tillbaka vid det här med språket igen, haha. Lika bra att fortsätta på det spåret: Carradines modersmål är också engelska, vilket är tur. Ullmanns engelska är helt ok, förutom när hon ska spela med extra stora känslor. Då är det som om hon glömmer bort grammatiken och uttalet, vilket är fullt förståeligt men det gör ändå att upplevelsen blir sämre.

Det är alltså Berlin på 1920-talet som är spelplatsen och här råder kaos. Bergman beskriver ondskans uppkomst och jag tänker en hel del på Michael Hanekes Det vita bandet. Bergman är mer direkt än Haneke, t.o.m. titeln beskriver att det är nazismens och ondskans födelse vi ser. Någonstans i min hjärna kändes filmen tråkig men någon annanstans så fångade den mig. Det är en två timmar lång film men tiden gick ändå ganska fort. Det förekommer inte så mycket dialog (vilket är tur) utan Carradine raglar mest omkring full, eller så är han timid och tyst, säger ingenting. Carradines Abel är i filmen främst en betraktare av de galenskaper som förekommer. I slutet får vi se en riktigt stark sekvens med en tidig "doktor Mengele"-karaktär som här givetvis heter Vergerus i enlighet med Bergmans namngivning av sina onda karaktärer som t ex biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.

3-/5

PS. En trevlig överraskning var att en ung Glynn Turman, den svarte borgmästaren Clarence Royce från The Wire dök upp i en liten roll när Abel besökte några prostituerade. En märklig men ganska bra scen, för övrigt. (Om ni fortsätter läsa min blogg kommer ni märka att jag ganska ofta återkommer och refererar till vad jag tycker är världens bästa tv-serie, The Wire.)

PPS. Mot slutet av filmen får vi också plötsligt se en grymt snygg, avlång och röd nattklubbslokal dit Abel kommer för att köpa en flaska sprit, se första bilden i inlägget.

Titel: Gone Baby Gone

Regi: Ben Affleck

År: 2007

IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en hel del gott om filmen, men av någon anledning var jag ändå skeptisk, kanske för att träfoten Ben Affleck stod för regin. Det visade sig vara en riktigt bra film. Eftersom det är en film med en rå känsla plus att två skådisar (Amy Ryan (strålande!) och Michael K. Williams) från The Wire är med - så fick jag The Wire-känsla. Jag gillade i princip hela filmen, från första stund. Ben Affleck ska tydligen sitta i regissörsstolen och låta sin bror Casey stå framför kameran.

Man känner igen Dennis Lehane-känslan: Boston, nakna, "äkta", människor. En Mystic River 2 kan man kalla den. Trots att det är ett sorts kidnappningsdrama så är det liksom andra saker det handlar om. Eller: det handlar om betydligt mer saker än just det försvunna barnet. Människor, människors beslut, människors hemligheter.

Affleck har fått till många bra scener där skådisarna får briljera, bl a riktigt bra standoff-scener där Casey Affleck har en lite speciell återhållen stil som ändå inger säkerhet. Det handlar ofta om rent mentala uppgörelser där inte någon har en pistol eller nåt sånt utan det är enbart en mental strid. Det förekommer många sköna långa repliker. Man har helt klart jobbat en hel del med texten. Även här får jag lite The Wire-vibbar. Affleck hade passat som regissör till några avsnitt av den serien. Oh well, tillbaka till Gone Baby Gone.

Filmen är lite annorlunda då fokus egentligen inte är just den lilla flickans försvinnande utan människorna som är inblandade i det hela och hur de beter sig. Lite annorlunda är också att filmen liksom tar slut några gånger. Tror man. Sen fortsätter den med nya saker som kommer fram där man bit för bit avslöjar mer om vad som egentligen har hänt. Nä, när man har ett bra manus och skådisar som Ed Harris, Morgan Freeman, osv så är det svårt att misslyckas. Ja, och så gör väl Ben en bra insats som regissör.

4/5