IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev en utmärkt recension av Waltz with Bashir och därför kommer här mitt (tyvärr) ganska korta omdöme av filmen som jag såg i mars 2009. Jag gillade filmen men inte riktigt lika mycket som Sofia.

Israelisk animerad dokumentär om regissören Ari Folmans egna (förträngda) minnen av invasionen av Libanon 1982 som han själv var med om som soldat. En återkommande sekvens i filmen är Folmans vision/upplevelse/minne av massakern i flyktinglägrena Sabra och Shatila. För att ta itu med sina upplevelser reser Folman mer än 20 år efter händelserna runt och pratar med gamla soldatvänner, en psykolog och den journalist som var först på plats i flyktinglägrena efter massakern.

Vad vi får se är en gestaltning av hur man som människa upplever och psykologiskt reagerar på den overkliga känslan som det måste vara att delta i ett krig. Man ser kriget som en film som man själv är skådis i. Man ser sig själv från utsidan för att distansera sig. Drömska animationer ger hela filmen en surrealistisk touch. Till slut så kommer verkligheten ändå ikapp, både på riktigt och i filmen. En stark film som lämnar intryck, speciellt slutscenerna där animationernas filter inte längre skyddar. Det som gör att det inte blir mer än en stark trea är kanske att bioformatet inte gav mig nåt extra.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker "JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av "kändisar" i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

Vi får följa en grupp unga (20-åringar) danska soldater som ska ner till Afghanistan för första gången. De ser fram emot "äventyret" med förväntan och sista kvällen spenderas med sprit och inhyrda strippor. Kontrasten är stor jämfört med sekvensen innan där nån major står och håller högtidligt, pompöst tal om den stora och viktiga uppgiften som väntar soldaterna. Sen följer ett tårfyllt farväl på flyplatsen, i alla fall är det tårar från de anhörigas sida. Och sen är vi nere i Armadillo-basen i Afghanistan mitt i talibanland. Här ska de danska soldaterna patrullera, försöka knyta vänskapsband med lokalbefolkningen samt driva de talibaner som finns där på flykt (och gärna döda så många som möjligt, i alla fall om man får tro de unga danskarna som bara längtar efter en riktig strid).

Ungefär som i Jarhead så får vi se soldaterna uppleva en märklig blandning av tristess och spänning (för, ja, strid med talibaner kommer det att bli). Det förekommer helt bisarra situationer där afghanska bönder får ersättning i form av pengar för sönderbombade hus där både familjemedlemmar och kreatur har dött pga dansk raketbeskjutning. Danskarna konstaterar att talibaner gömmer sig på en lokal gård, skjuter raketer, dödar en bondes fru, barn och ko. Dagen efter kommer bonden till den danska basen - och får kontant ersättning för de materiella skadorna. Japp, så går det till. Men vad ska soldaterna göra? Lätt är det inte. Men nåt som sticker ut är ändå bristen på ledning och nån typ av plan för de här gröna soldaterna.



Filmen ställer många frågor, svarar inte på många. Situationen i Afghanistan känns helt omöjlig. Ska vi göra nåt, ska vi inte göra nåt? Varför befriar vi inte Nordkoreas folk? (Situationen i Nordkorea är väl minst lika illa som i Afghanistan? Jaha, det finns ingen olja där. Ah, men då så.) Krig är hemskt och i grunden fel, vilket filmen gestaltar väl. Trots det kan man ibland möjligen kan hävda att det är för en god sak. Själv har jag mycket svårt att tro att det ska lösa nåt. Filmen känns inte som en antikrigsfilm, eller jo, det kanske den gör men utan att vara vinklad på det sättet av filmmakarna. Vissa kan säkert snarare se den som en ren rekryteringsfilm.

Det förekommer en del filmiska referenser, bl a till Apocalypse Now med flapprande helikoptrar i början t ex. Jag tänker även på de filmer jag nämnde ovan och även en film som Platoon. Ibland har man filmat på ett "filmiskt" sätt och som jag nämnde tidigare så glömmer man bitvis bort att det är en dokumentär man ser eftersom musik och bilder verkligen drar in en i filmen. Som jag upplevde det så riskerar filmfotografen livet. De danska soldaterna strider verkligen mot talibanerna och vi som tittare får verkligen vara med när det hettar till och kulorna viner. Några scener är riktigt starka och jag upptäcker medan jag ser filmen att jag faktiskt håller handen för ögonen för att slippa se.


Det som har upprört det danska folket är några scener där soldaterna efter att ha dödat ett antal talibaner till synes firar, skrattar och är glada. Efter att det nu har gått ett tag efter jag sett filmen så inser jag att det inte är så konstigt att de agerar som de gör. För att klara av situationen, klara av att gå ut i strid igen, måste de helt enkelt agera så, som ett sätt att hantera den absurda situationen, liksom ge varandra stöd (på ett kanske märkligt sätt). Det är ju svårt att hävda att soldaterna gör fel, de har ju blivit ditskickade av den danska staten för att göra ett jobb. Sen att det jobbet kanske aldrig borde göras det är en annan diskussion. Men för att förstå hur soldaterna agerar måste man nog ha upplevt en liknande situation själv. Jag rekommenderar alla att se filmen. Se den dessutom på bio eftersom det är en film med biokänsla trots det dokumentära formatet.