Om ni undrar varför aktiviteten har gått ner lite här så beror det på att jag håller på att flytta till en ny bloggplatform. Jag hoppas att ha en ny blogg, i alla fall en första version av en ny blogg, uppe lagom till fredag och nästa film noir. Fram tills dess så får ni hålla till godo med denna klassiker som jag alltid trott hetat Move Out.

Regi: Sofia Coppola

År: 2006

IMDb | Filmtipset 

The Virgin Suicides var ok, Lost in Translation var bra (kanske t.o.m. mycket bra) men under Sofia Coppolas film om den franska tonårssessan Marie Antoinette blev jag lika uttråkad som Marie själv verkar ha varit på det franska hovet. Filmen är totalt tom och tråkig. Jag satt och lekte med tanken att spola framåt. Jag konstaterade i alla fall att det här var en sån film som jag skulle kunna spola fram om jag var funtad på det sättet. Men eftersom jag aldrig gör det så blev det bara en hypotetisk fråga.

De två timmarna gick ändå på nåt märkligt sätt hyfsat snabbt. Allt är snyggt förstås. Ett otroligt arbete har lagts ner på att få till miljöer, kläder, frisyrer och inte minst efterrätter (!). Man har haft tillgång till Versailles vilket är coolt.

Bitvis tror jag att jag tittar på en Wes Anderson-film. Det kan bero på att Jason Schwartzman är med som Ludvig XVI. Schwartzman dyker ju upp i princip varje Anderson-film. Även den märkligt tomma handlingen och snygga ytan för tankarna till Anderson. Sofia och Wes känns lite som om de kommer från samma skola.

Bäst är Aphex Twin med låtarna Avril 14 (wow, vilken fullständigt avskalad och vacker pianolåt!) och Jynweythek Ylow (typiskt Aphex Twin-sound om än ganska snällt speciellt jämfört med Come To Daddy). Sen förekom det en pampig kyrkorgellåt där jag inte lyckats klura ut vem det är som ligger bakom. Det säger väl en del om filmen när man mest sitter och tycker att musiken var bra (vilket den är i Marie Antoinette).

2/5

PS. Jag kan inte låta bli att återigen puffa för Come To Daddy (I want your soul, I will eat your soul). Burr, om jag hade sett den videon när jag var elva hade jag skitit på  mig. Jag får fortfarande gåshud, rysningar, sitter spänd, när mammamonstret föds ur teven. Burr.

Titel: The Brood (The Brood - missfostret)

Regi: David Cronenberg

År: 1979

IMDb | Filmtipset

3+/5

PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Regi: Andrew Douglas

År: 2003

IMDb | Filmtipset 

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

4+/5  

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)

Regi: Godfrey Reggio

År: 2002

IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.



Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Titel: Anima Mundi

Regi: Godfrey Reggio

År: 1992

IMDb | Filmtipset

Nähä, då gick jag rätt på en trampmina. Det här är ett sorts mellanspel i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Och den var inte bra. Det är ett samarbete mellan Reggio och Världsnaturfonden och redan där borde jag ha börjat ana oråd. Vad det handlar om är en sorts konstfilm som ska påminna oss människor om hur vacker vår värld är och det är fokus på djuren.

Jag satt hela filmen och hoppades att Philip Glass inte hade gjort musiken. Jag tänkte att så här dålig kan väl ändå inte Glass vara. Det måste vara nån annan, en usel efterapare. Men givetvis var det Glass. Musiken är med andra ord inte alls lika bra som i de två föregående långfilmsdokumentärerna i qatsi-serien. Här var det pompös orkestersynt som inte gjorde mig glad. Som lök på laxen är den redan från början dåliga musiken även uppblandad med ljudet av motorsågar (övertydligt, någon?). Jag blir bara trött.

Sen vet jag inte om det faktum att det är djur i fokus är det som gör att filmen är fullständigt ointressant. Då och då återkommer närbilder på främst kattdjurs ansikten som tittar stint på oss som en uppmaning om att inte förstöra Jordens miljö. Jahapp, jo, jag förstår. Jag gjorde det redan när jag hörde motorsågarna. Nej, det funkar inte. Att filmen bara är en halvtimme lång gör att det bara blir en tvåa.

2-/5

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio

År: 1988

IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.



Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers

Regi: Erik Gandini

År: 2003

IMDb | Filmtipset 

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio

År: 1982

IMDb | Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?



Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse, helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.



Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även Martin på Royale with Cheese den.

4/5

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)

Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge

År: 2010

Stadsteatern | Wikipedia | Litteraturbanken 

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

Jag kände att det var dags för lite P-Funk igen så därför kommer här ytterligare en YouTube-spellista. Precis som min förra spellista så är det en konsert som spelades in i Houston som ni får njuta av. Den här gången, från 1978, utan P-Funks bäste sångare Glen Goins. Men svänget består. Om ni gillar gitarrlåtar, kolla in klipp 3 (Cosmic Slop) och klipp 4 (Maggot Brain). Notera även George Clintons skidglasögon. De syns exempelvis bra i supersvänglåten Flash Light (klipp 8 och 9). Kan Stenmark ha varit inspiration här? En annan sak att titta på om ni inte har sett det förut är ju landningen av Moderskeppet och Dr Funkensteins ankomst till Jorden, vilket äger rum i klipp 7 (Swing Down). Jag tror jag även kan klämma in en liten filmreferens här då jag i slutet av Swing Down tycker mig känna igen melodin som spelas av utomjordingarna i Närkontakt av tredje graden!

Jag ger er Parliament-Funkadelic med George Clinton som överstepräst live i Houston 1977. Det här är mina husgudar vad det gäller musik. Tyvärr finns det väldigt få bildupptagningar av deras konserter. Förutom en DVD med en konsert från Houston 1976 så finns det en DVD med en konsert från Montreux 2004. Utöver det så är det nätet och YouTube som gäller. Här kan man hitta inspelningar som aldrig getts ut eller som bara har getts ut i Japan i väldigt små utgåvor. Efter att ha dammsugit YouTube på konsertklipp så har jag satt samman en spellista med en (nästan) komplett konsert som spelades in i Houston 1977. Troligen var detta en av de sista konserterna som sångguden Glen Goins gjorde med P-Funk (han dog i cancer året efter). Bästa gitarrlåten: Red Hot Mama (klipp 3). Bästa Goins-klippen: Bop Gun och Swing Down (klipp 7 och 8).